Att man aldrig vänjer sig!

Att man aldrig vänjer sig!

torsdag 21 november 2013

En riktig jävla prövning

Tveksam, fundersam, skeptisk, kluven....ja allt detta på en och samma gång. Det gäller FET förstås. Mina hormoner är konstigt nog normala efter den stora bomben med hormoner från IVF:en. TSH är nu normalt och prolaktinet stabilt. Nöjde mig med resultatet "normalt" avseende TSH, kontrollmänniska som jag är ville jag ju helst fråga endokrinologen om värdet, men någon del av mig sa mig att inte göra det. Normalt får duga! Endokrinologen tyckte dock att mitt prolaktinvärde skulle ner ytterligare m a a IVF, värdet är normalt men utifrån att jag vill bli gravid ska det ned ytterligare :-(((( Så ska jag då utgå ifrån att första IVF försöket bara var förgäves? Får nu äta tre norprolac till kvällen. Alltid är det något skit som poppar upp. Inför första IVF:en dök det där med TSH värdet upp och skapade oro, förvirring och irritation. Då kan jag tillägga att mitt TSH för tidpunkten var mer normalt än någonsin tidigare, och jag har inte tidigare blivit medicinerad. Den här gången ska tydligen mitt prolaktin ner ytterligare, något som tydligen inte var angeläget inför min första IVF och då är värdet samma nu som då? Så jag vet inte vad jag ska göra...inte alls! Vänta eller köra? Endokrinologen lägger över på RMC och jag blir galen om de i sin tur hänvisar mig till endokrinologen! Kanske ska jag också få uppleva det där med att hamna mellan stolarna, få uppleva det som mina klienter brukar prata om?! Ja men visst dra igång allt skit som bara finns, kasta in mig i skiten bara och låt mig få känna på allt! En riktig jävla prövning ska du få nu...varsågod!

Sedan är jag väldigt skeptisk till FET, utan att egentligen veta något om det. Näe sista försöket går nog också åt skogen! Vi kommer att få betala och låna en jävla massa pengar....FÖR ATT FÅ BARN?!! Vi kommer om ett år sitta där med våra feta lån och en rad misslyckade IVF försök bakom oss, familjen kommer uppmana oss att sluta och vi kommer att vara endast bittra! Sedan finns det idioter som säger att deras sätt att komma ifrån en pressad arbetsplats (min förra arbetsplats) är att skaffa barn. All olycka till dem, kasta in dem i skiten!

måndag 21 oktober 2013

Paus

Funderar på om jag ska ta en liten paus i mitt skrivande, då det inte kommer att hända så mycket på en tid nu?!???... Vi har samtal med RMC idag vid 10 så får vi sedan se.

söndag 20 oktober 2013

Om att tänka "för mycket" och att tänka "fel"

Tittade precis på Hellenius hörna och Kristin Meltzer var där och berättade om sin bröstcancer bl a. Kände igen mig i så mycket i det hon sa och fick lite bekräftelse på att jag inte är galen! Kris som kris, reaktionsmönstren är ofta densamma. Jag tänker ofta på det där med att man någon gång i livet stöter på hinder och utmaningar som man tar sig igenom på olika sätt. Kan tänka på en del i vår omgivning där livet bara lekt fram och undrar vad väntar dem?! Kristin berättade att hon tänkte mycket under denna tid, hon kunde inte sluta tänka! Hon sa att hon inte var en av dem som tänkte positivt och hoppfullt! Hon tänkte negativa tankar och på döden. Jag förstod henne precis. Skulle aldrig komma mig för att ens tänka tanken "sluta tänk så mycket, lev bara på, tänk positivt, tappa inte hoppet..." Men så säger man till mig, så vad är skillnaden? Livskris som livskris.

Tack

Tack ni snälla rara, men tyvärr varade inte "glädjen" särskilt länge för igår började det blöda. Det var ju inte helt oväntat så jag hann aldrig bli riktigt glad. Anade ju vad som var på gång och därför testade jag tidigare för att förstå vad för sorts blödning det skulle vara fråga om OM det skulle börja blöda, mens eller missfall! Vill ju knappt kalla det för missfall när det är så tidigt. Jag vet inte vad jag riktigt ska tro och tänka om detta, kanske bäst att jag vare sig tror eller tänker! Men embryot var ju så fint, högkvalitet. Det borde ju ha fäst och inplanterat sig i och med utslag på HCG, men vart gick det sedan snett? Ja det kan ju jag aldrig veta, och inte heller är det min sak att ta reda på det! Vet inte om RMC har någon tanke kanske, det tycker jag att de borde ha de är ju proffs på detta. Vid två tillfällen har mina graviditeter upphört i detta tidiga skede runt vecka 4-5.

Det känns ganska bra att det finns ett embryo kvar i frysen, funderar en del kring hur detta ska gå till?! Fan det blir ju vårt sista försök om de sätter in det, om jag förstått det rätt. Känns ju knappt som att det hela har börjat. Sedan blir det att betala för att man ska få en bebis, helt fullkomligt sinnessjukt! Jag förstår inte att man inte har kommit längre i denna fråga!! Men vi får väl börja försöka själva då och så får jag dra på mig ett par utomkvedshavandeskap istället, operationen och allt därtill kring detta borde inte bli billigare!

Jag kommer inte göra någon grej av detta, folk i vår närhet vet om att vi har påbörjat IVF och det räcker så. De behöver inte veta hur det går och resultatet, näe nån motta får det vara! Hade det hela lett till en graviditet hade kompisar osv inte fått veta det förrän om tre månader. Tiden går snart och vi har förhoppningsvis gått in på vårt nästa försök under denna tid. Mina föräldrar är fullt insatta och har varit fullt engagerade under hela denna tid, så de får ju veta såklart.

Som om detta inte vore nog så är jag sjuk idag! Förkyld och ont i bihålorna, halsen och huvudet! Men man ska väl inte klaga i onödan, näe vars jag har verkligen försökt att inte klaga under denna tid och jag har lyckats bra med det :-)

fredag 18 oktober 2013

Ett plus är ett plus...

Japp idag har vi testat och testet visar GRAVID!!! Det var inte vad jag väntat mig, då jag tvivlat den senaste veckan. Det är skönt att veta att Glader har fäst och fortsatt sin utveckling. Ja så lång allt bra! Veckoindikatorn visar 1-2 veckor och det är jag ju mindre nöjd över. Iofs rör det sig väl inte om så värst mycket mer det är ju 3 veckor sedan befruktning på måndag. Men detta i kombination med mina förbaskade bruna flytningar som pågått sedan i torsdags. Envist å jävligt! Inget färskt blod, bara brunt. Men ändå, vart kommer det ifrån? Vill bara att de ska sluta och att veckoindikatorn ska visa 2-3 veckor på min testdag. Nepp tar inte ut något i förskott inte alls! Utan jag får fortsätta studera trosorna denna helg i hopp om att det bruna ska sluta. Jag tror mig inte känna nga graviditetssymtom, ja inget är som väntans tider eller?! 

onsdag 16 oktober 2013

Tvivlar

Det har nu gått 17 dagar sedan äggplock och jag borde vara på ruvardag 15. Ingen mens! Jag trodde nog att jag vid detta skede skulle vara lättad, positiv och väldigt hoppfull, men det är jag inte! Nepp jag tvivlar. Tror att min kropp vill menstruera men progesteronet hindrar det. Jag har inga symtom på mens men inte heller symtom på att vara gravid. Iofs så har graviditetssymtomen kommit lite senare annars. Kroppen retas med mig, nämnde ju i tisdags att flytningarna kanske hade en liten liten ton av rosa. Det försvann sedan under kvällen och efter en himla massa spring på toan igår kunde jag konstatera att flytningarna var normala, vita och inte rosa. Igår när jag kom hem var de lite rosa igen, men inget på kvällen men nu igen på morgonen. Usch blir så irriterad på detta!!! Antar att det inte finns anledning att nämna något om symtom för jag vet inte vad som föranleder dem, men jag gör det ändå. Värk i benen/ljumskarna, stickningar i underliv, sticker i livmoder ibland, småkväljningar efter att jag ätit, seg i kropp och knopp. Dessa symtom brukar jag inte ha vid mens, så antingen är det graviditet eller progesteron. Igår blev jag trött på allt detta tänkande, räknande och oroandet så jag bestämde mig för att jag skiter i att räkna dessa ruvardagar, cykeldagar, BIM, symtom ja allt! Den som väntar får se men jag tror att blödningen kommer att sätta igång så fort jag slutar med progesteronet! Men skulle jag få mens så kunde den väl lika väl ha kommit tidigare, varför vänta så här länge?! Undra om man kan bli galen på detta :-(

tisdag 15 oktober 2013

Ruvardag 13

Ja igår passerade jag 2 veckor utan mens, sprang nog på toaletten hundra gånger minst för att titta å torka..puh! Jag  brukar få mens dag 28-29 så det är ju igår och idag. Självklart har jag börjat tvivla! Tyckte idag att flytningen i trosskyddet såg lite annorlunda ut mer gul än vit?! Tankarna far iväg och flytningen analyseras, är den inte lite rosa och det torkas ännu mer!!! Ja å då var ju inte flytningen ens brun! Blir nog bitter om detta inte funkar! Men man är inte i mål förrän man har passerat snöret!

onsdag 9 oktober 2013

Ruvardag 7

Idag är det en vecka sedan återföringen! Jag känner efter som tusan även om det borde vara för tidigt ännu! Jag förstår ju att de symtom jag känner är kopplade till progesteronet; brösten ömmar och det hugger till emellanåt vid livmodern i samband med att jag reser mig upp. Brösten har ömmat sedan äggplocket men idag har brösten upphört att ömma och det är läskigt! Men den låsta känslan i livmodern kvarstår. Jag kopplar på något vis ihop de ömma brösten med en graviditet, även om jag vet att de ömmande brösten kommit senare vid mina andra två graviditeter, absolut inte i vecka 3 utan mer i vecka 5. HCG har ju knappt börjat utsöndras ännu! Jag tänker mig att jag borde känna av något till helgen om inte mensen har kommit! Det börjar tära på nerverna nu! Men nu får jag sluta med detta och göra andra saker, jag får vänta och se helt enkelt!

söndag 6 oktober 2013

Ruvardag 4

Ligger i sängen nu och låter min progesteron vagitorie sjunka in. Idag är dagen då embryot ska fästa i livmodern, ber till den att göra det! Och imorgon ska den borra sig djupare in, vill att det ska bli måndag för en gångs skull ;-) Det rinner till rejält från underlivet ibland å det är läskigt, numer orkar jag inte springa in på toan varje gång utan drar snabbt ned byxorna och trosorna i ett svep när som helst hur som helst, ja nästan iaf ;-) Men det är vitt och grynigt det som kommer. Har ont i ryggen emellanåt och det är också läskigt, iofs brukar jag inte ha ont i ryggen vid mens annars. Jag har molvärk och det är också läskigt! Mens eller biverkningar av progesteron, så går tankarna! Men mens tror jag inte på! Det är cykeldag 31 idag (i vanliga fallet) och jag vet ingenting om hur man tänker om det utifrån IVF. Hejar på glader!!!

lördag 5 oktober 2013

Blastocyst

Idag ska lilla embryot ha utvecklats till en blastocyst, hoppas jag! Å nu börjar det bli dags att stegvis slå sig till ro i min livmoderslemhinna, den välkomnar dig gärna då det varit ganska så ensamt där! Tror ni kommer trivas tillsammans, då livmoderslemhinnan nu borde vara tjock och frodig och har massa värme och komfort att erbjuda :-) Tyngdkänslan finns fortfarande kvar mot underlivet, tror att det beror på att livmoderslemhinnan växer och trycker på lite. Brösten ömmar till och från lite smått, vilket jag tänker har med progesteronet att göra. Magen är inte lika svullen längre, men jag är svullen och spänd ned mot äggstockarna och livmodern. Reser jag mig lite för fort ibland hugger det till. Det är superskönt med helg och jag fixar och donar lite här hemma. Jag har även köpt hem fina tyger och har påbörjat att sy en höstkappa!


 

torsdag 3 oktober 2013

Jag tror på Glader

Vet inte riktigt hur jag ska hantera det där med att testdagen ligger så fasligt långt fram! Känner mig iaf ganska lugn, trodde jag skulle klättra på väggarna 5 minuter efter återföringen. Men jag tror på detta embryo, Glader ligger där inne och har det bra i värmen. Såklart att den vill stanna kvar där! Jag tänker att jag tar mina progesteron vagitorer och lever på som vanligt tills jag känner symtom, först då får jag börja fundera.

Det råder fortfarande en obehaglig och lite öm känsla i mitt undre och i mina äggstockar. Det sticker vid livmodern och känns tungt på något vis. Det är nog livmoderslemhinnan som växer :-)


 

onsdag 2 oktober 2013

Ruvare

Igår begav vi oss till RMC för återföring. Jag var inte fullt så nervös igår, vilket var väldigt skönt. Vi fick veta att 5 av de 7 äggen blivit befruktade, duktiga simmare mannen har. 3 hade delat sig bra, varav 2 av dem var av högkvalitet! Så vi fick ett litet embryo tillbaka och ett ligger och väntar i frysen💛 Så Glader får nu hänga med oss och Kloker får stanna på RMC 😊 Återföringen kändes ingenting, oroade mig lite för det! Det knepigaste var den fulla blåsan, som man både ville tömma å inte efter återföringen! Man skulle ligga kvar tio minuter efteråt, men jag låg femton å kissade sedan försiktigt försiktigt. Jag gick sedan långsamt till bilen! Vi åkte till Ikea och åt köttbullar och jag sniglade mig fram och höll ihop benen lite, kan inte ha sett riktigt klok ut! Men men det struntar jag i! Min mage svullnade rejält på hemvägen å det gjorde ont i äggstockarna! Det hög och stickte överallt, usch var obehagligt! Tror att min mage var som en ballong, full med luft efter dessa dagar. Väl hemkommen "hoppade" jag i min onepiece å la mig i sängen, nu skulle det släppas ut luft! Datorn framför mig på sitt datorbord, ingen dator på magen här inte! En påse Gott och Blandat å så katten bredvid, så låg jag sedan hela kvällen! 

tisdag 1 oktober 2013

16.00...tjohoo!

Klockan passerar 16.00. Jag känner glädjen komma. Jag väntar till 16.10 innan jag drar en lättnandes suck och min mun, mitt ansikte, hela jag ler. Nu har kliniken stängt, de skulle ringa idag om äggen inte blivit befruktade. De har inte ringt! Dagen idag har också varit en pärs! Morgonen började med beslutsångest - vart ska jag ta vägen? Ville vara hemma om de skulle ringa samtidigt som jag inte fixade att bara ligga hemma och vänta stirrandes på mobilen. Ville gå till jobbet för att få tiden att gå, men ville inte få besked där. Jag beslutade mig i sista stund för att åka till jobbet. Min mage var inte alls lika spänd och svullen i morse, men jag fick ändå ta på mig en större tunika. Byxor är det inte tal om nu! Ville inte bära omkring på telefonen samtidigt som jag inte ville lämna den heller. Jag beslutade mig för att lägga den på skrivbordet och kolla av den då och då. Hmmm "då och då" jag har sprungit som en skållad råtta mellan konferensrummet och mobil, fikarummet och mobil, kollegas kontor och mobil!!! Men nu vet jag, imorgon får vi ett av våra kärleksembryon tillbaka :-) Nu spelar antalet inte någon roll, det som spelar roll är att vi får ett av våra kära embryon tillbaka imorgon :-) Sedan kommer en annan väntan och nervös tid, men det tar jag då! Vi har iaf kommit så långt att vi får ett embryo tillbaka imorgon och det gör mig glad! Min mage är bättre idag, svullnaden lägger sig men äggstockarna värker det lite i ibland. Jag har tagit det superlugnt på jobbet idag, min chef vet om läget och hon uppmanar mig också att ta det lugnt. Jag tar mina progesteron vagiatorer och det går bra. Det kändes läskigt att behöva sticka upp något i mitt irriterande underliv igår, efter alla sprutor och verktyg som varit där. Men det kändes inget, men det var läskigt ändå. Funderade på hur jag skulle bära mig åt vid lunch idag då det var dags, man ska ju ligga ned en halvtimme efter. Tänkte att jag får väl lägga mig på toalettgolvet och spela lite candycrush under tiden, men gick till slut och la mig i en soffa på ett besöksrum.

Så imorgon åker vi till RMC (kl.13.00) och hälsar på våra sju små dvärgar och tar med oss Glader hem...jippi!!!!

 

måndag 30 september 2013

Vi åkte hemåt och lämnade små ägg och ett gäng simmare kvar

Nu är det gjort! Dagen fram till lunch har varit både en psykisk och fysisk anspänning, men framförallt psykisk! En egendomlig situation, men ända så normal på något vis. Vi var fyra par på ett stort rum med skynken mellan. Vi var först in, varpå samma moment vi genomgick upprepades på par efter par. Mannen fick lämna sina simmare direkt och under tiden blev jag visad till vårt "rum" där jag fick byta om till en lång rock, långa strumpor, tossor och hårnät. Satt på sängen och väntade lite nervös över hur det skulle gå för mannen men snipp, snapp så hörde jag hans röst på ingående. Första steget avklarat och vi blev lite lättade båda två, mest mannen tror jag allt. Sen följde en lååååång väntan. I rummet spelades klassisk musik, lät likadant hela tiden. Kanske det hade en lugnande effekt. Det tryckte på rejält i äggstockarna och jag tänkte nu får de allt rappa på annars så ägglossar snart alla mina ägg. Jag hade fått för mig att det var bra med en fylld urinblåsa...dessutom....låg där och knep. Fick till slut gå på toan och försöka tömma halva blåsan, allt detta stök visade sig dock vara helt onödig då sköterskan bad mig gå och kissa innan ingreppet! En nervös väntan på två timmar passerade innan det var dags.

Därpå följde en rad sterila rutiner innan vi fick komma in på operationsrummet. Innan fick jag väga mig i en sluss, jag tittade på vågen och konstaterade att jag gått ned 12 kg?! Från 61 till 49? Helst ville jag nu komma in på rummet och få allt överstökat, ville inte ha något krångel. Men jag fick ändå upplysa sköterskan om att "vågen inte stämmer". Så av vågen och så på igen, 49 kg. "Näe kan inte stämma" säger jag "jo men det gör den nog säger" min sambo. Sköterskan börjar tvivla "näe kanske du inte väger 49 kg ändå". Hon byter skor, kilar ut efter annan våg, in i slussen igen, byter skor och lägger ned den nya vågen som visar låg batterinivå. Då tröttnar vi och det får räcka med en muntlig redovisning av min vikt. Inne i operationsrummet fanns fyra personer. Min sambo, tryggheten, sitter vid min sida. Allt går fort! Lokal bedövningen läggs, ja det kändes. Det stack på något viss, men det gick att uthärda. Momentet innan var nästan värre, då de skulle torka av. Detta innebar att de stoppade upp ett gäng med små dukar vilket gav upphov till en väldigt obehaglig känsla. Läkaren tar sedan fram ultraljudsstaven, jag får lite panik då jag ju inser att jag inte fått mitt morfin ännu. Säger till min sambo "de har ju inte sprutat något i armen ännu". Sköterskan förklarar sedan att de först bara ska gå in och titta, de skrattar när jag berättar om min panikkänsla. 9 äggblåsor fanns det där inne :-)Morfinet gör mig skönt yr och varm, men jag är fullt medveten och med i rummet. Inte alls så "borta" som jag hoppats på. Själva punkteringen kändes den med, jag kan inte sticka under stolen med det!Det som kändes var ett stick och att det spänner till varje gång de punkterar en blåsa. Men det gick fort, de bad mig fokusera på andningen då jag tydligen höll andan till och från. De berättade när de fått fram det första ägget, det gick också fort. Sedan fick vi inte veta mer om det blev några andra ägg.

Väl inne på rummet igen, berättade sköterskan att hon skulle återkomma om ca 1½ timme för vidare information. Jag gnällde lite "å ska vi få vänta så länge tills vi får veta hur många ägg det blev". Lång, lång, lång väntan! Den klassiska musiken gnolade för fullt och par hämtades ut för sina äggplock och kom tillbaka. Jag fick två rent ut sagt äckliga Wasa knäcken med en så där torr gegga mellan. Väntan började bli outhärdlig, musiken gnolade, folk prasslade för att få fram sina knäckebröd och det lätt som ett gäng hästar stod inne på rummet och åt. Jag ägnade mig åt att räkna på hur många ägg det skulle kunna fått fram utifrån den statistik som finns (75-80%) och kom då fram till att det borde finnas sju ägg, jag drog av lite och tänkte bara det är över fem så blir jag glad MEN sen blev det äntligen vår tur att ta med våra saker och följa med sköterskan. Jag såg siffran 7 på hennes papper och vi fick veta att ingreppet givit 7 ägg :-) Skönt, lättnad, glädje!!!

Ikväll ska jag börja med progesteron vagitorie och vi får komma tillbaka på onsdag för återföring om ägg och simmare gör som de ska nu. Hoppas de ligger och myser med varandra nu i sina skålar! Vi har sovit i soffan sedan vi kom hem! Vi köpte med oss ett gäng mumsiga kanelbullar hem som vi ska smaska på till drömkåken ikväll. Jag mår ganska bra även om det spänner och sticker till ibland i mage, äggstockar och i det undre livet. Å så till det där med urinblåsan, den ska vara fylld till återföringen ;-) I historien och i sagornas värld har siffran 7 en betydelsefull och magisk mening. Mina tankar går i första hand till de 7 små dvärgarna ;-) Men vad sägs om 7 vackra flickor i en ring och världens 7 underverk!
 

Belöningen, för nu är det gjort😊


söndag 29 september 2013

Nervös, rädd, ont i magen...

Dagen innan äggplock är här och nu kommer alla känslorna på en och samma gång. Jag är nervös, rädd, orolig...kan inte intala mig att "ta det lugnt" "andas" osv. Hjärnan går sin egen väg och jag andas kort och ytligt. Försöker sansa mig emellanåt och frågar mig "vad gör dig så rädd" och "vad är det värsta som kan hända"? Tror inte jag är särskilt rädd för själva ingreppet, men för resultatet! Usch vilken jävla lång helg! Idag är jag rädd för att blåsor ska spricka, att jag ska få ägglossning för tidigt och att det ska vara tomt på ägg imorgon. Jag har bestämt mig för att sitta ned, "det är nog bra"! Inte röra sig för mycket å absolut inte bära tungt...nonsens jag vet...men det gör ju att jag kan tro att jag har lite kontroll i en situation utan egen kontroll. Men vad är då det värsta som kan hända? Att det gör skitont imorgon, tror jag kan stå ut med det. Ingreppet är ju tidsbegränsat och jag får lugnande och smärtlindrande. Så nej det är inte det värsta. Att det är tomt på ägg, ja det är det absolut värsta utan att göra någon större analys. Fy vilken besvikelse! Men om det nu är det, ja då har jag iaf positiva erfarenheter av behandlingen. Jag har faktiskt mått väldigt bra under hela behandlingen OCH ovitrelle sprutan igår gjorde INTE ett dugg ont (har läst en hel del skräckhistorier om den)! Det är iaf aktivitet där nere, mina äggstockar växer snart utanför skinnet! Hoppas, längtar...det här ska gå!!!

lördag 28 september 2013

Ovitrelle stundar, 21.00 å inget annat!


Vågar inte

Vågar inte läsa några bloggar nu som handlar om äggplock, det gör mig bara stressad och orolig. Vill på något vis söka efter någon slags bekräftelse i dem; "så många blåsor hade den och den" "vid äggplock var det så många" och "så många ägg fick de ut"......ghaaaaaa!!!!!!!!!! Men snart inser jag att allas våra kroppar ju är annorlunda och därmed säger dessa historier inget om våra förutsättningar. Så jag väntar nu med att läsa bloggar till efter mitt äggplock :-) Ska nog gå och sy nu och skingra tankarna lite

fredag 27 september 2013

Lägg ned det där ältandet och nojjandet

Ikväll tog jag sista Gonal-f sprutan :-) Känns bra, samtidigt som jag tycker att jag inte har blivit stimulerad så som jag tänkt mig?! Trodde liksom att det skulle kännas så mycket mer och att det skulle finnas en massa äggblåsor. Svullnaden har lagt sig en hel del idag, undrar varför. Igår såg magen ut å kändes som ett bowlingklot. Dosen är sänkt till 50 enheter igår och idag, kan det vara orsaken? Nojar mig skitmycket å ältar fram och tillbaka; har blåsorna spruckit, är de mogna, är de för stora, är de för små, finns det ägg i dom, har det kommit några nya...puh! Jag räknar och räknar och kommer sedan på att mitt räknande inte tjänar någonting till...LÄGG NED säger jag argt till mig själv. Får påminna mig om att jag ju innan resonerat så att "det ju skulle bli så skönt att läkarna nu hade koll för då behövde ju inte jag ha det".

Jag tror inte jag har förstått riktigt att vi nu redan har genomgått nästan hela IVF behandlingen, att vi är framme vid äggplock. Den stora stora grejen som vi väntat så på, känns inte alls så stor nu. Men jag tror det blir mer verkligt när vi kommer till RMC på måndag. Längtar och vill så gärna...

onsdag 25 september 2013

Äggplock

 
Datum för äggplock blir nu på måndag!!! RMC ville att de andra av mina blåsor skulle hinna växa ikapp. Hon var allt lite förtegen om blåsorna och deras storlek när jag förde det på tal. Självklart frågade jag om hur det blir med mina två stora blåsor. De kan absolut klara sig men de kan också spricka. Men det är inget som gör något och jag kommer inte känna det, om det skulle bli så! Så nu ber jag till mina bubblor att de stora inte ska växa och ge utrymmer till de små att växa desto mer <3

Börjar bli svullen i nedre delen av magen. Det spänner lite när jag går, rör mig och hostar. Men alltså jag gillar´t...på något konstigt vis ;)



 

Nytt UL

Idag var det dags för att gosa ned sig i gynstolen igen...har alltid innan tänkt igenom det där med vilka kläder som är bäst för detta ändamål, för att slippa blotta den blekfeta röven! Så klänning eller kjol brukar det bli, idag klänning! En sak jag inte tänkte på var håruppsättningen, jag hade gjort mig fin idag med en donut högt upp på huvudet. Gick ju inte så jättebra att placera huvudet, jag låg liksom och balanserade på den där donuten under undersökningen.

Hur som helst fick jag min favoritläkare idag som har följt oss den senaste tiden. Vi pratade om att jag numer tar ett steg i taget avseende IFV behandlingen, hon tyckte det var väldigt klok och klargjorde att jag nog förändrats på den punkten. Hon sa också att jag nog fått lära mig det under allt tufft vi gått igenom, att just ta en sak i taget och inte åtta steg framåt. Så uppfattade hon mig tidigare.

Undersökningen visade 10 äggblåsor. 2 av dem hade stuckit iväg rejält (20 mm), därav den korta tiden mellan första och andra undersökningen....fick jag veta nu för det var inget som kvinnan på RMC sa till mig. Men men vad gör väl det. Det var lite spridda skurar avseende mina äggblåsor.
2 äggblåsor på 20 mm    
2 äggblåsor på 14-18 mm                       
4 äggblåsor på 11-14                              
2 äggblåsor på 6 mm

Så vad händer nu, ja det få jag ju veta snart. Har gått runt och känt efter idag och tänkt att snart exploderar de två 20 mm puffarna där inne...hur blir det då? Gör det ont? Jag vill så gärna att de andra ska hinna växa ikapp innan äggplock. Väx nu mina små puffar, väx!

måndag 23 september 2013

Fundersam

Idag har jag varit på mitt första VUL inför äggplock, tanken med undersökningen var att kunna avgöra min fortsatta dos. Det fanns ett par äggblåsor där; två stora på ena sidan och två stora på andra sidan, å så kanske två lite mindre. Läkaren sa att "de" ju brukar vilja ha några fler i samband med assisterad befruktning, vilket är min uppfattning också. Jag tänkte därmed att de skulle höja dosen...men inte?! RMC meddelade att jag ska fortsätta med mina fjuttiga 125 enheter, blev högst förvånad. Jag frågade såklart sköterskan som sa att det ju är en balansgång?! När jag uppgav att det ju bara såg ut att vara 5 stycken blåsor där sa hon först att det var sex och sedan att det var sju. Alltså det är få jag läst som fortsätter med sina 125 enheter, de flesta har ju ändå 150 enheter och mer. Jag ska också göra ett nytt blodprov redan imorgon och en ny undersökning på onsdag, varför nu så bråttom? Jag menar vad har hunnit hända redan till på onsdag och med samma låga dos?! Det lär ju inte ha blivit några fler blåsor, möjligtvis att de mindre som fanns där har hunnit växa på sig. Vill inte göra någon äggplock innan helgen i alla fall, jag vill ha fler blåsor! Kommer bli sur om de föreslår äggplock innan helgen, det känns ju som om att jag inte har fått en rimlig chans att bli stimulerad ännu! I övrigt såg undersökningen bra ut avseende att livmoderslemhinnan var treskicktad osv.

söndag 22 september 2013

Man måste ju få tillåta sig...

I morse var jag inne på gynavdelningen för att lämna blodprov inför morgonens UL och samtal med RMC. Tror nog att jag kommer få höja dosen till 150 IE. Läste en annan blogg igår och blev lite glad i hjärtat. Under pågående IVF behandling tillåter jag mig liksom inte att tänka framåt. Jag tänker bara här och nu, inte framåt i rädsla för att bli besviken. Jag vågar knappt tänka äggplock å ännu mindre äggåterföring, jag får inte ta det för givet om jag inte kommer dit. Besvikelsen blir för stor då. Förmodligen kommer detta av alla de besvikelser jag levt mig igenom under de 5 åren vi nu har försökt få barn. Jag blir rädd när någon frågar mig "när blir det äggplock då" och brukar kort svara "jag vet inte, jag är inte där ännu". Men hur eller hur så hade iaf den här personen så härligt skrivit på sin blogg ungefär såhär "det finns alltså en liten liten chans att vi är gravida vid årets slut...att få fira jul gravid". Då tänkte jag "ja och det gäller ju faktiskt oss också". Visserligen har jag också tänkt den tanken, men slår bort den ganska snart igen. Bloggarens tanke var liksom så befriande, allt detta handlar ju om att bli gravid och få en bebis och inget annat! Jag måste få tillåta mig att tänka positivt och med hoppfullhet! Lika väl som att jag inte är gravid vid jul lika väl kan jag vara gravid vid jul. Och visst blir det hela lite roligare om jag stannar vid tanken att vara gravid i jul. Det tjänar ju ingenting till att gå och tänka med försiktighet, besviken blir jag ju ändå oavsett hur jag tänker! Så nu tänker jag tillåta mig att tänka lite mer framåt "i slutet av kommande vecka får jag veta datum för äggplock" "denna jul kan vi få fira gravida" :)


 

torsdag 19 september 2013

Inget nytt

Just nu finns inte så mycket nytt att säga, jag ska sticka mig med spruta nr 3 ikväll. Känner inget ännu. Tror mig idag ha känt att det sticker till lite vagt i högra äggstocken, men inget jag drar några större växlar av. Ska sticka ned till apoteket och hämta ut en nässpray till, för de två jag har börjar närma sig sitt slut. Mycket sticka blir det ;-)

tisdag 17 september 2013

Första sprutan gjord å jag är stolt över mig själv

Så nu har jag precis tagit min första spruta Gonal-f :-) Det gick otroligt bra, jag tog sprutan helt själv! Nålen kändes inte och det kändes ingenting heller när jag injicerade dosen! Guuud så skönt. Hade jag inte behövt oroa mig för! Idag blev det en runda på apoteket för att beställa ny nässpray, hämta ut ny omgång norprolac och ny dos av levaxin. Ja jag hade telefontid med endokrinologen idag. Sköldkörtelhormonet (TSH) hade gått ned från 2.2 till 2.1. Han vill ha ned mig under 2.0 och därför höjde han dosen från 25 till 50. Inte nog med detta så har jag ont i käken och kinden pga en visdomstand som växer. Har ont ända ned mot hakan, å det är jobbigt. Har fått en tid till tandläkaren på fredag. Ska jag klaga på något så är det på den där sablans tanden!!!

måndag 16 september 2013

Det börjar närma sig å en himla massa konstiga tankar

Imorgon är det dag för sprutstart...börjar bli lite nervös! Inte egentligen för själva sprutorna utan för resultatet; hur ska det gå, vad kommer hända, blir det några ägg, befruktas dom, delar dom sig som de ska och fastnar de? Massor av saker att fundera över, tankarna slår mig emellanåt även om jag ägnar mig åt andra saker för att byta tankeverksamhet. Jag lyckas ganska bra! Ibland kommer de där vidriga tankarna; om meningen var att vi skulle få barn varför blev det då inga direkt? Varför skulle det inte krångla nu, när det gjort det hela tiden innan? Vad var menat för oss? Usch hemska tankar som inte bidrar med något positivt alls...tror jag. Jag försöker tänka utom mig själv och se till personer i vår omgivning som också haft svårigheter och som även gått igenom IVF behandling. Visst var det menat att de skulle ha barn, även om vägen dit varit svår för dem också. De är ju alla fantastiska som föräldrar och det var menat att de skulle ha barn! Men jag förstår inte varför det är så olika lätt/svårt?! Hur som helst så tror jag inte att svårigheterna finns där för att någon eller något har bestämt att man inte ska få barn, de finns nog där av någon annan anledning. Nu ska jag och hunden gå och möta husse, jag har nyligen bakat äppelpaj med marängtäcke och kanel. Fasligt sötsugen jag är hela tiden!

fredag 13 september 2013

Stamis på sjukan

I onsdags var jag på gyn för ultaljudsundersökning. Det såg "bra ut" och jag är nedreglerad. Därefter gick jag och tog blodprov. Någon sprutinstruktion fick jag inte, då de ville att jag skulle ha med mig mina sprutor. Jag blev ombedd att gå ned till apoteket och hämta mina sprutor som kommit dagen innan och återkomma. Väl på apoteket var det något IT fel så jag fick återkomma. Hämtade ut mina sprutor på vägen hem efter jobb. Tittade inte på dem eller läste bipacksedeln under onsdagen, då jag behövde lite paus efter dagens runda. Igår ringde RMC, jag ska börja med sprutorna nu på tisdag. Fick en del information om kommande ultraljud och blodprovstagningar. Jag ska fortsätta med sprayen under sprutbehandlingen, men bara en puff var 8:e timme 3 gånger/dag (idag tar jag två puffar). Kvinnan från RMC ville dock inte gå in på sprutinformationen, då hon ville jag skulle få en sprutinstruktion först...hon ville återkomma idag fredag. Igår var jag och lämnade blodprov ang. sköldkörteln och medicineringen med levaxinet. Hon fick sticka mig två gånger, jag verkligen avskyr när de missar ådern "hoppsan nu stack den iväg" sa hon och så börjar det eviga grävandet med den där förbaskade nålen för att hitta den lilla ådern igen. Helsvettig bad jag henne att sticka mig igen, bara hon slutade med det där grävandet! Så det gjorde hon. Imorse tågade jag iväg till gyn igen för sprutinstruktion, satt och väntade länge innan någon kom. Mina flextimmar bara ryker iväg nu på jobbet, men vad gör väl det! Jag fick iaf min genomgång och strax därefter ringde RMC med ytterligare info. Jag fick börja med att repetera det vi kom överens om igår...puh...kändes som ett läxförhör...för det var ordning och reda på den damen jag pratade med. Jag blev iaf godkänd. Så på tisdag börjar jag med sprutorna och sedan får vi se hur jag reagerar på dem :-) Med sparyen funkar det bra; jag är lite varmare än normalt och sötsugen. Nu ska jag åka och handla och vet faktiskt inte vart jag ska göra av sprutan? Jag kan inte låta den ligga i bilen under tiden, då det är varmt ute och de får inte ligga i högre än 25 grader? Idag har den legat i fönstret på jobbet, i ett glasögonfodral ;-) Ventilationen funkar inte riktigt här och det blir väldans varmt! Nu får jag väl åka med lilla raringen till min sambo under tiden jag handlar...hmmmm!

lördag 7 september 2013

Det går enligt plan

Igår kväll fick jag blödningen/mensen som ska inträffa efter 7-10 dagars sprayande. På dag 29 i cykeln kom den som den brukar, så allt går hittills som planerat :-) På onsdag är det undersökning för att se om jag har blivit nedreglerad. Jag har haft en konstig värk i vänstra axeln ett par dagar. Satt och läste igenom bipacksedeln på sprayen för att titta på ev. biverkningar iom att jag inte tycker mig ha några. Där stod det just att man kan få muskelspändhet i axel ?! Så konstig biverkning, men det går ju lätt att stå ut med. I torsdags beställde jag mina sprutor, de kommer hem på tisdag! Får se om jag vågar ta dessa själv?! De blodförtunnande sprutorna jag tog efter utomkvedes fick ju min sambo ta på mig varje gång! Men jag tror nog att det ska gå bättre den här gången för nu är jag laddad, stark och bestämd!

onsdag 4 september 2013

Jag suger på det där med exakta tider...

Igår hade jag puffat en vecka och idag är jag inne på dag 8! Det går bra med sprayen, men jag får verkligen anstränga mig för att hålla de exakta tiderna! Jag lovar att det hade gått åt skogen om min sambo inte hade hjälpt till så mycket som han gör. Han säger till varje morgon och kväll och mitt på dagen piper min klocka. Men idag avviker jag från den vardagliga rutinen genom att jobba hemma och vad händer då...jag har inte min klocka på mig och glömmer såklart den exakta tiden :-( Sprayade närmare 3 än halv tre, så ca 30 min försent!!! Hoppas och tror inte det ska göra något någon enstaka gång, det är nog mer så att man inte ska hålla på och fippla med tiderna varje dag. OCH det har jag verkligen inte gjort, jag har skött tiderna klockrent! Några biverkningar känner jag inte av, så det går som sagt bra och jag klagar inte. Jag är lite nojig nu över att någon ska smitta mig med något skit så min kropp blir svag inför behandlingen. Vill vara frisk och stark! Jag tänker inte så mycket på att allt verkligen är igång nu, känns inte så särskilt annorlunda i vare sig min vardag eller kropp. Men jag tycker det är spännande och jag är hoppfull!

fredag 30 augusti 2013

Puff puff

Igår böjade jag med min nässpray, tre gånger om dagen ska jag spraya. Har valt tidpunkterna 06.30, 14.30 och 22.30. Jag kan vara lite slarvig när det kommer till exakta tidpunkter, nu är det noga. Min kära sambo känner ju mig vid det här laget och har åtagit sig att ha koll på tiderna. På morgonen och kvällen säger han till. Igår kväll ville jag gå och lägga mig runt 22 varav min sambo genast sa "det kan du inte du ska ta nässprayen vid halv". Han vet att jag gärna somnar som en stock när jag väl lagt mig men jag fick iaf lov till att lägga mig i sängen med datorn ;-) På dagen är jag ju på jobbet och därför har han satt en klocka på mig med larm som ringer vid 14.25 ;-) Med sprayen går det bra, inga biverkningar ännu! Om två veckor är det undersökning för att se att min kropp blivit nedreglerad innan sprutstart. I helgen var jag med goa kära å fina vänner på Miss Li, lika fantastiskt som sist. Vi hade en superkul kväll och helg. De båda känner till kommande IVF behandling och de säger så många kloka, fina och uppmuntrande saker. Min mamma har lite svårt att tygla sig och frågar ofta när ska du börja med det, när händer det och när gör de det osv. En sak i taget får jag säga till henne, jag vet ju faktiskt inte riktigt heller. Det beror ju lite på hur kroppen reagerar på hormonerna. Annars knaprar jag i mig en hel del nu.
morgon: 1 tablett levaxin och 1 puff med sprayen
em: 1 puff
kväll: 2 norprolac, 1 folsyra och 1 puff

Men det går bra så jag klagar inte! Jag stormtrivs på mitt nya jobb som familjerättssekreterare. Alla kollegor och min chef är så gulliga. Det är verkligen lugnt där, både i lokalerna och i arbetsmängd....så himla skönt. Efter att ha jobbat som socialsekreterare i över 6 år på en myndighet med frågor som gäller barn så vet jag vad det innebär att ha mycket att göra på jobb om man säger så. Nu går jag liksom bara å väntar på att det ska smälla till...men det finns ju inget där direkt som kan smälla till...perfekt för mig just nu! Bara att njuta och se det som en perfekt tajmning utifrån IVF:en! IVF, suprecur :-)))) Nu helg, SKÖNT!


Bilden är lånad från google.

torsdag 15 augusti 2013

Väntar å räknar ner

Börjar bli otålig och vill gärna komma igång med behandlingen nu :-) Imorgon jobbar jag sista dagen på mitt jobb å sedan väntar nya utmaningar för mig på mitt nya jobb from måndag. Det känns ganska så skönt att byta jobb nu, kanske man inte kan tro med tanke på att vi har viktigare saker framför oss! Men på något sätt så innebär mitt byte av jobb ett tydligt avstamp. Guuud till största delen av den tid jag tillbringat på den där arbetsplatsen har vi stretat på för att få barn. Många år av dåligt mående som på något sätt blir kopplat till denna arbetsplats. Och alla andra som har fått barn igen, igen och igen. Dom har kommit och gått på första och andra föräldraledigheten. Och jag har alltid fått vara kvar. Jag har inte fått packa någon flyttlåda, jag har inte fått gå runt med magen i vädret...jag har bara fått sitta kvar på mitt kontor och krama om den ena efter den andra höggravida som vankar iväg hem på föräldraledighet, tvingats höra på alla gravida som pratar symtom och krämpor, fått skänka pengar till alla presenter som ska köpas, fått springa och köpa en massa bebispresenter och tvingats försöka se glad ut när alla ska komma och hälsa på med sina bebisar. Näe det blir som sagt skönt att lämna det där.

lördag 10 augusti 2013

Bättre rubrik

Nepp nu ändrar jag rubrik, den andra känns så trist på ngt vis. "Gamla Veras tur" kan stå för många saker: nu är det vår tur för vi har haft en del otur så nu är det dags för lite tur så nu åker vi en tur...ja ni förstår ;-)

Otålig

Nu är jag otålig som få! Min nässpray fanns hemma på apoteket så nu står den här hemma sedan igår och bara väntar på att få bli använd. Jag är redo, riktigt redo...precis som scouten ;-)  Både jag och min söta varma pälsängel vill att hösten ska vara här nu :-))))

fredag 9 augusti 2013

Mens och samtal till RMC

Igår kom mensen och då var det dags att ringa till RMC. Jag fick en del information, men tror att jag hajar å hänger med...hittills iallafall ;-) Det är så skönt att de ger en information bit för bit, så den här gången pratade vi mest om nässprayen. Hur eller hur så ska jag börja med nässprayen på cd 21, vilket blir den 28 augusti. Jag ska på en härlig Miss Li spelning igen den 24 augusti och då kommer jag få med mig en massa energi hem inför spraystarten :-))) Jag har ringt och beställt hem min spray redan nu och den fanns hemma på apoteket så jag ska hämta den på vägen hem från jobbet idag.

Tydligen ska det värde jag har avseende antikroppar TPO inte ha någon inverkan, jag nämnde det till sköterskan jag pratade med som skulle höra med vår läkare som skulle återkomma om det var ändrade planer utifrån detta. Hon har inte ringt, så då är det nog bra :-)

Igår skulle jag också börja med folsyra. Usch förknippar bara de där vitaminerna med en massa tråkigheter! Detta för att jag ätit dem när jag varit gravid tidigare och då har det ju gått så illa båda gångerna. Men jag började på en helt ny karta och slängde snabbt undan den andra kartan som jag fått påbörja och sluta på efter några rader. Bort med dem, bort med tråkigheter....ssssså!

Men det känns iallafall bra och jag ser fram emot vad hösten har att ge oss <3
Nu ska jag gå hem tidigare från jobbet till vår söta men envisa sockerhund, kanske gå en promenad och sedan påbörja lite sy beställningsjobb :-) Skön helg!!!

 

tisdag 6 augusti 2013

Mens i antågande, annars verkar varenda jävla hormon jävlas

Nu är mensen på gång, har haft lite bruna flytningar idag. Kommer den igång imorgon får jag ringa till RMC för vidare planering. Jag vill iaf minnas att vi sa så. Går fortfarande och grubblar på det där med sköldkörteln och hur det eventuellt kan förstöra. Äter min levaxin och den ger inga biverkningar. Jag fick meddelande idag från vår doktor på RMC som fått provsvaret från min endokrinolog. Hon sa att jag har förhöjt värde av TPO antikroppar eller något. Vet inte hur eller när det blivit så å vad det har för betydelse, men utifrån det ska jag äta levaxin. Min läkare på RMC sa också att man utifrån antikropparna kan anta att värdet kommer att stiga när jag blir gravid och därför behöver jag levaxinet både nu och då. Låter inte bra tycker jag, och jag funderar ju nu såklart över om detta nu istället kan sätta käppar i hjulet?! Men bara vår läkare kan ju svara på det.
 

fredag 2 augusti 2013

Det är lugnt och en stjärna till "vår" favoritdoktor

Nepp igår körde jag ett telefonrace, kan inte bara gå runt här hemma och fundera och undra. Så jag ringde till RMC och blev uppringd av en receptionist tror jag. Jag berättade lite kort om mitt ärende och hon hittade ingen lucka hos vår doktor (tror jag kallar henne för Dr snabb from nu) och meddelade att Dr snabb kontaktar mig någon gång under nästa vecka när hon får en lucka. Så vi la på. 10 minuter senare ringde Dr snabb, jag kunde inte dölja vare sig min förvåning och glädje såklart över den snabba återringningen "oj det gick fort" sa jag "ja jag är snabb" sa Dr snabb! Härligt å vilket fint bemötande! Jag redogjorde för min sak. Dr snabb berättade att hon hade ett provsvar ang. min sköldkörtel från början av året 2012 och då var värdet 2,8 ?! Va?! Hon undrade om det blivit högre och när jag sa att det låg på 2,2 så sa hon bara "Jaha". Hon ställde sig frågande till att jag fick levaxinbehandling och klargjorde att hon aldrig skulle ha satt in levaxin på ngn med värde 2,2. Deras gränsvärde låg på 2,6. Hur eller hur tyckte hon inte att det fanns någon anledning att ändra vår planering avseende IVF behandlingen....YES så himla skönt att höra. Hon lugnade ned mig avsevärt och sa att jag inte skulle lägga någon energi eller oro alls kring detta, utan bara ta det lugnt. Hon sa att jag kunde fortsätta med min låga dos levaxin, skadar inte om det går ned iaf. Men hon tyckte att det inte fanns någon anledning att försöka pressa ned mig under 2,0.

Vi avslutade samtalet med att vi hörs igen när jag får min mens, OCH det borde bara vara någon vecka kvar!

Blev lite förvirrad efter samtalet och rädd över att jag missuppfattat värdet. Ringde därför medicinmottagningen som stängt sin telefontid. Ringde växeln och lyckades komma fram. Fick då prata med ännu en trevlig person som berättade att mitt senaste värde var 2,2. Så jag hade uppfattat siffrorna rätt ändå :-)

levaxin, IVF, RMC,

torsdag 1 augusti 2013

Gick fint på RMC

Nu har vi varit där på RMC, lite pirriga var vi nog allt. Det kändes så stort! Nu är det igång, nu är det allvar, stort sjukhus, den långa väntan till detta...Vi gick längs med de färgade sträcken på golvet, som ett tåg på räls. Jag först å honey efter..."rött streck var det va?" sa jag "näe blått va?" sa min sambo. Hmmm men vi hittade iaf fram till väntrummet. Besöket gick bra och "vår" läkare var en riktig klippa. Vi fick information och läkaren gjorde en gynundersökning på mig. Vi kom fram till att vi skulle köra det långa protokollet, vilken är två veckor längre än det korta. Hur el varför vet jag inte riktigt, men jag uppfattade det nog som att båda programmen kunde fungera i mitt fall. Hon såg att prover tagits på sköldkörteln tidigare och poängterade att det inte får ligga för högt. I mitt fall har jag fått till mig att mitt värde ligger högt med inom det normala spannet. Vi tror att läkaren på RMC sa att det ska ligga under 2,6. Planeringen är nu att jag ska kontakta RMC när jag får min nästa mens redan och därefter kör det sedan igång med nässprayen (nedreglering). Så spännande! Recepten är skickade och som tur är har jag redan kommit upp i högkostnadsskyddet och har gratis medicin till november.

Jag har ju oroat mig lite över detta sköldkörtelvärde. Det har ju varit känt för sjukhuset på min hemort att mitt värde har varit högt men ändå inom det normala spannet. Jag har frågat min tidigare endokrinolog om jag inte ska få medicin för mitt höga värde, men hon har ansett att det har rört sig om så lite att medicin ej varit nödvändigt. Så har vi resonerat i ett år iallafall. Men hur eller hur så beslutade jag mig under föregående vecka för att gå och ta ett blodprov på just sköldkörtelhormoneffekten och mitt prolaktin för att ha färska prover inför IVF. Ett beslut taget av helt å hållet mig själv.

Igår ringde endokrinologen som planerat å vad säger han då? Du behöver börja äta levaxin....WTF tänker jag då. Jag frågar givetvis varför. Endokrinologen ansåg att mitt värde låg lite för högt, det låg på 2.2. Du bör ligga under 2.0. Min irritation i detta är just att de vetat om detta i över ett år och mitt värde har varit samma under hela den tiden, så varför i helvete har man inte kunnat skriva ut medicinen innan????!!! Varför just nu när vi står i startgroparna för IVF. Jag lämnade prover i juni senast å då var proverna densamma, så varför inte denna diskussion då? Han skulle iaf skicka en journalanteckning till RMC. Jag sa det till honom att jag skulle tycka det vore tråkigt att behöva skjuta upp IVF behandlingen för att jag måste påbörja denna behandling nu. Sedan förstår jag ju givetvis att det är vad som behövs om det ger bättre förutsättningar. Men det gör mig så jävla förbannad att de inte kunnat sätta in den där medicinen tidigare.

Jag vet inte alls hur de tänker från RMC nu och om de anser att vi ska skjuta på behandlingen nu :-( Vill ju så gärna komma igång, men samtidigt vill jag ju inte att den gör det om värdena inte är helt ok. Men hur eller hur så har jag iallafall hämtat ut pillerburken och ska börja äta den imorgon.

fredag 26 juli 2013

Allt fint

Så glad och lättad efter gynbesöket igår. Inga cystor, ingen inflammation eller vätska i buken. Livmoderslemhinnan såg ut precis som den skulle med tanke på ägglossningen som är på gång. Högra äggstocken helt i fint skick. Läkaren trodde det kunde vara sammanväxningarna som bråkade lite med mig OCH nu känner jag ingenting längre. Knasig kroppen är ibland. Men sedan är jag nog lite extra "nojig" nu med tanke på att vi ska på första IVF besöket nu på måndag :-) Ska bli spännande. Men nu tar jag helg. Sitter å njuter på vår balkong i den fina solen å söta hunden ligger på gräsmattan nedanför å har det bara bra :-) Första jobbveckan är gjord å vi väntar på husse som köper hem gomat :-)

tisdag 23 juli 2013

Tankarna går från himmel till jord

Näe det känns fortfarande inte helt bra. Jag tycker det ömmar från min högra sida vid äggledaren/äggstocken. Inte så att det gör ont när jag står och går. Men det hugger till ibland och när jag kommer emot den delen av magen eller sätter mig ned så ömmar det ibland från äggstocken. Själva huggen har jag nog kännt sedan mensen slutade förra veckan i onsdags. Min mage har också sedan i lördags svullnat också upp titt som tätt, blir enormt stor och öm. Igår kväll bestämde jag mig för att "nu ringer du till gyn imorgon även om magen är platt som en pannkaka å det inte känns något alls". Ja så det gjorde jag. Jag fick en tid på torsdag för kontroll, jag behövde inte ens argumentera.  Hmm det räcker väl med att de öppnar min journal där (lika lång som bibeln) för att de ska tycka att det nog är lika bra att jag kommer. Hon tyckte även att det kunde vara bra med en kontroll inför IVF:n. Just idag har det inte varit så mycket hugg å magen är ännu stabil. Men jag vill såklart kolla. Jag är ju orolig för det där med cystor och vill inte att det ska ligga någon där inne i all hemlighet å växa på sig, så det sa jag till sköterskan. Jag nämnde också utomkvedshavandeskapet å att man funnit sammanväxningar och berättade att jag funderade över om det kunde vara något sådant. Mina tankar har gått från himmel till jord och jag funderar på allt från endometrios till PCO till cystor till sammanväxningar till till till....puh! Jag vill ju så gärna inte vara med om mer nu och det räcker att komma med det jag redan har till första IVF besöket.

 

måndag 15 juli 2013

Skapande och kreativitet

Japp att få skapa och vara kreativ får mig att må bra. Det liksom tvingar mig att tänka på andra saker och att vara koncentrerad på uppgiften. Så himla skönt för hjärnan och själen att få fokusera på helt andra saker. För det ÄR så fruktansvärt uttröttande att tänka på allt det här med graviditet och barn. Jag har börjat sy från ingenstans och gör det med glädje och verklig framgång. På bara en vecka har jag sytt upp tre fantastiska klänningar som gör mig lycklig att se på och använda. Ja något bra ska det väl komma ur all den här skiten ;-)

Hittills denna semester har jag då bara ägnat mig åt att göra saker jag mår bra av såsom att måla, sy, snickra, promenera, springa, dansa och renovera gamla möbler. Jag njuter av att få umgås med min sambo hela dagarna, att få gosa med vår hund och att bara få vara på vår fantastiska gård. Jag försöker i så stor omfattning som möjligt att tänka på allt i mitt/vårt liv som är bra och får mig att må bra och strunta i det som jag nu i stunden uppfattar som det dåliga!

sy klänningar, må bra, ofrivilligt barnlös

söndag 14 juli 2013

Mensen kom

Mensen kom aktuell natt, nu är jag lugnare! Annars poppar det ut bebisar både här å där i vår vänskapskrets! 3 stycken kompispar har nu fått barn. Konstigt att alla på något sätt ska prata med oss om våra gemensamma bekanta som får bebisar?! Har nu av familj/vänner fått berättat för oss om våra gemensamma vänners nytillkomna bebisar, att de fötts för tidigt, vad de vägde, hur små de var, vad de ska heta, si å så, bla bla bla. Förstår inte, tror våra vänner/familj att vi verkligen är så intresserade av att veta allt detta? Då pratar vi vänner/familj som känner till vår situation?

fredag 12 juli 2013

skiträdd

Usch skulle haft min mens igår/idag men den har inte kommit, som ju alltid är så regelbunden. Vi har tänkt "säkra perioder" men jag börjar nu fundera å räkna tillbaka. Tänk om, tänkt om....TÄNK OM!Kom endast en liten liten blödning idag med gammalt blod...sedan inget mer?! Känner mig också vansinnigt trött och har ont i kroppen så som jag tidigare känt mig när jag varit gravid. Jag vill verkligen inte bli gravid nu, är livrädd för att få utomkvedshavandeskap igen! Förvisso så kan ju ett ägg slinka igenom mina krokiga äggledare å då är ju allt toppen, men jag vågar inte ta den chansen. Usch inbillar mig å känner efter å tycker det sticker lite konstigt i högra äggledaren, eller i ryggen eller....Jag har bestämt mig för att vi hellre tar den kontrollerade vägen med IVF och allt som hör därtill än att chansa.Vågar inte testa, hoppas mensen kommer inatt!

onsdag 10 juli 2013

Facebook är inte bara roligt...

Har från och till funderat på att gå ur Facebook. Detta för att jag gång på gång får obehagliga överraskningar i form av alla som visar sig vara gravida och får barn. Popp popp så står en gammal vän där med sin mage i vädret och ler mot kameran eller skriver lyckosamma ord om bebisen som har kommit. Kan ju verkligen förstöra en hel dag eller helg. Så gnids det sedan in i ansiktet gång på gång när dessa människor/vänner lägger ut söta bilder på bebisen stup i kvarten. Usch är verkligen skitless på att se skiten. Låtsas som jag inte ser dem och struntar i att kommentera eller gilla. Nu väntar en helvetestid: en gemensam vän till oss la ut en bild på deras nyfödda bebis för en vecka sedan, min ungdomskamrat ska ha barn nu i juli och lägger ut en massa magbilder, två kollegor har nyligen fått barn och lägger ut bilder på sina bebisar, vi har ytterligare en kamrat till som ska ha barn nu i juli, tre ska ha barn i augusti där nog magbilderna ska börja publiceras snart, en som ska ha barn i september har redan lagt ut sin magbild...och ja....jag vill verkligen bara spy på dem av avundsjuka!!!

Så vad ska jag göra, ta bort eller ha kvar...?

onsdag 3 juli 2013

Härligt med semester men...

Både jag och honey har semester å det är givetvis jättehärligt. Men jag har nu så svårt att ta tiden ann. Tänker så mycket på vad som väntar oss, positiva tankar, och vill vara där nu! Börjar känna mig otålig. Därför blir semestern på något sätt den lite långa och sega väntan. Annars så njuter vi av våra lediga dagar med pyssel i trädgård å hus, träning och bad. Jo en sak till. Inför IVF:n vill jag känna att jag och min kropp är i gott skick. Min vikt är bra förvisso och jag har egentligen inga laster såsom rökning, snusning eller alkohol. Jag tränar hyfsat regelbundet. Jag brukar nästan alltid bara dricka alkohol i samband med fester, har inte haft något behov av att dricka vid helger och på kvällar. Men på senare har jag börjat tycka att det sitter fint med ett glas till maten på helgen. Och visst är det också fint att få unna sig ett glas vitt vin på semestern. På något sätt känns det inte helt bra just nu, därför har jag låtit bli. Säger till mig själv "har du inte druckit vin innan vid semester och helger behöver du väl inte börja med det just nu, det är väl dumt" !! Japp så så är det!

söndag 23 juni 2013

GLAD

Vi var ute på en morgonpromenad idag med älskade hunden. När vi kom hem kollade jag brevlådan, tänkte att det inte skulle ligga något där iom att det varit midsommar...men det gjorde det. Å inte vad som helst utan ett brev från Landstinget i Östergötland! Vi har redan fått en tid dit i slutet av juli!!! Väntade mig inte en kallelse redan nu å absolut inte en tid i juli, hade riktat in mig på september.

Vi har redan fyllt i hälsodeklaration för man och kvinna. Det slog mig att annars när jag fyller i dessa blanketter inför bland annat cellprov och magnetröntgen brukar jag nästan bara få kryssa i "nej" på frågorna. Det brukar liksom kännas lite bra att få svara "nej", känner mig frisk då. Här blev det några "ja", det kändes inte lika bra. Men detta är ju vårt "problemområde" å andra personer får säkert svara flera "ja" på blanketter som rör deras problemområden.

Vi har nog alla våra problemområden, förr eller senare. Så tror jag om livet i alla fall. Livet är inte bara orättvist när det kommer att handla om att man inte lyckas få barn "på egen hand". Vi ställs inför olika hinder och utmaningar i livet, som vi löser på ett eller annat sätt. De få som inte ställs inför dessa prövningar får kanske svårt att hantera de små hindren i livet, som vi alla ställs inför då och då men som egentligen inte behöver betyda så mycket. Jag tror också att människor som har tagit sig igenom svåra hinder i livet blir bättre människor på något vis, mer inkännande och empatiska.

Men glad är jag i alla fall nu! Vi har fått vår tid inför IVF, vi har semester, 4 veckors ledighet, det är sommar, vi pysslar med vårt vackra hus å våra projekt, vi ska på Robbie Williams i sommar, jag ska ut å dansa i veckan, lära mig nya danser, vi kanske ska ut och vandra, jag ska på en Miss Li spelning i slutet av sommaren med kära vänner...ja vad härligt!!!

IVF, kallelse, svåra hinder i livet, glad
 

fredag 21 juni 2013

"Glad" midsommar...

Nja vet inte riktigt hur det har kommit att bli med vår midsommar och om vi är särskilt glada idag?! När vi var yngre var det ju fest å dans hela dagen lång med nära å kära. De nära å kära har ju numer barn och därmed lite lugnare midsommartillställningar. Typ dans runt midsommarstången och lek med barnen. Vänner med barn i ungefär samma ålder firar midsommar med varandra å vi hör inte in där. Vi har många gånger anordnat fest vid midsommar, men inte idag. Vi har inte blivit inbjuden till någon annans fest heller. En del vill nog inte bjuda oss, då de tänker att vi inte vill komma pga. alla barn. Kanske är det just precis så, men frågan hade ju alltid varit fri att ställa. Isoleringen blir lite av ett faktum, jag har funderat ett par gånger "vilka skulle vi ha firat midsommar med idag om vi hade fått barn när vi hade velat å när alla andra fick".

Jag gillar ju traditioner, dans runt midsommarstången och midsommarkrans. Men det blir liksom mer och mer patetiskt att göra dessa saker utan barn. Förut har vi nästan alltid firat med personer där det finns en eller två par med barn, jag har då såklart tagit tillfället i akt att hänga med barnen å dansa runt stången.

Det känns som att vi blir bestulna på "mellanlivet" på något sätt och går rakt in i pensionärslivet. Eller iaf i det skedet i livet när föräldrarna blir ensamma efter att barnen flyttat ut. De vet inte vad de ska göra längre. Vi har genomlevt ungdomslivet med fest och roligheter och det normala nu hade varit familjelivet med allt vad det innebär. Vi befinner oss inte i ungdomens tider längre utan känns mer som ett utmattat gammalt par som sitter hemma och är trötta på midsommarfirande efter alla år av firande med barnen. Men så är det ju inte...

 

fredag 7 juni 2013

Nu går tåget och vi hoppar på...

Idag har vi varit hos "vår" favoritläkare på gyn! Tycker det är lite jobbigt att sitta i väntrummet. Man blir liksom inte så anonym längre när man sitter ett par på en gynavd. Känns som det står skrivet i pannan "vi kan inte få barn". Men jag bestämde mig för att inte bry mig, nu är vi här och vi behöver den här hjälpen så skit i skammen!!! Våra blodprover ang. blodsmitta är helt i sin ordning : ) Jag hade ett gränsvärde avseende röda hund, tydligen har vaccinet som jag tog vid 12 års ålder börjat gå ur. Så jag fick en vaccinering idag direkt. Usch har blivt så rädd för sprutor, att jag skulle ta denna i skinkan gjorde inte saken bättre. Men det gick bra! En gynundersökning gjordes på mig och där var också allt i sin ordning OCH det finns ägg! Måste liksom bara fråga det varje gång, även att min läkare säger att "allt ser bra ut" "helt normalt" osv. Ändå kommer min fråga "finns det några ägg?". Som om jag tror att hon kanske skulle glömma att titta på det och att jag måste påminna henne lite ;-)

Fick också svar på min fråga angående att första ägglossningen efter operationen var så kraftfull. Emellanåt högg det till ordentligt, så pass att jag inte kunde stå upprätt och det högg liksom ned mot underlivet. Det är tydligen vanligt att första ägglossningen efter en graviditet kan te sig annorlunda och att den är mer kraftfull. Så inget konstigt där heller :-)

Vi var samtliga överens om att vi är aktuella för IVF, vår läkare ska skriva en remiss. Vi kommer att bli kallade efter sommaren. Duktig som hon är började hon med remissen redan idag tror jag, hon ringde nämligen tillbaka till mig efteråt och sa att hon missat en sak....vad är det nu då...han jag tänka. Men hon ville bara ha min längd och vikt. Så värre än så var det inte!

Vår läkare talade om för oss att vad som är väldigt positivt är ju att jag har blivit gravid två gånger, därmed så menade hon att vårt problem mer är en teknisk grej. Jag tror jag förstår ungefär vad hon menade. Så nu går tåget och vi åker med...

onsdag 5 juni 2013

"Normalt"

Fick svar på mitt blodprov ang. prolaktinet igår och det var nu NORMALT!!! Så himla skönt. Värdet ligger nu på 490 och har aldrig legat så lågt innan. Så nu borde jag vara superfertil. Första gången jag blev gravid blev jag det första månaden som värdet var normalt (690) och andra gången tog det två månader med normalt värde (500). Så nu blir det att tänka omvänt och vara försiktig. Spannet ska ligga mellan ca 250-690. Min läkare på gyn har påtalat att värdet behöver vara normalt innan IVF och nu är det det :-) Så bra för på fredag ska vi till gyn för planering. Nu e jag glad och ikväll ska jag och en härlig kamrat ut och dansa och imorgon är jag och honey lediga!!! Prolaktin, gravid, IVF,

lördag 1 juni 2013

Velar...

Usch dessa barnkalas...jag har nu velat och mått dåligt hela veckan över dagens barnkalas. Min sambos systers barn fyller år. Hon är två år yngre än mig och de flesta tänkte nog att vi skulle få barn ungefär samtidigt. Den största delen av mig vill definitivt inte gå. Hur kul kan det egentligen vara med tanke på vår situation. De är ju bara familjer där. Fokus på barnen. Alla ska titta när barnen öppnar paket. Alla ska leka med barnen. Kusinerna ska fotograferas och nej vi har ingen kusin att bidra med. En del tittar mig inte i ögonen när vi hälsar utan på magen, förstår att de tycker att det är bra konstigt att vi inte har "skaffat barn" ännu. Alla ska kommentera hur fort åren går och att tårtan består av så och så många ljus...jag hatar tårtceremonin...det påminner mig ju bara om hur många år som passerat i våra liv och INGA barn trots "vad åren går". Näe jag är verkligen riktigt trött på att fira alla andra med sina barn, trött på att köpa presenter till alla som får barn, trött på att springa på dop, trött på att gå på barnkalas! Näe jag vill inte lägga mer pengar och tid på andras barn, jag vill lägga våra pengar och vår tid på vårt barn istället!

Dessutom känner jag mig fortfarande irriterad över min sambos ointresserade familj. Har gått och tänkt på det och irritationen har vuxit och jag börjar känna mig lite smått förbannad! En ful sida av mig skulle vilja inleda det stora och roliga kalaset (där alla ska vara så glada) med att trycka in det i ansiktet på dem. De tål de minsann att höra!

Men min normalfungerande och hyfsat socialt kompetenta sida säger mig att inte göra det.

Utifrån att jag känner såhär och då jag uppenbarligen är ganska så känslig så tycker jag nog att jag gör bäst i att inte gå på kalas. Det dåliga samvetet gentemot min sambo brottas jag också med. Han säger att jag får göra som jag vill, men att han måste gå då systern fyller jämt. Han vill nog inte heller gå men känner sig nog tvingad.

Det enda trevliga jag just nu kan se med kalaset är god mat och det kan jag ju äta hemma! Men trots allt ovan så kommer jag förmodligen gå ändå :-(


 

fredag 31 maj 2013

Nu lämnar vi det gamla och går in i ett nytt kapitel!

Igår var vi och lämnade blodprov avseende hepatit och hiv, inför IVF. Det räckte med ett rör, som tur var, vi trodde de skulle ta sju rör blod. Jag lämnade också prolaktinprovet, ska bli spännande att se vad värdet ligger på. Igår fick vi också kallelse till vår läkare på gyn, för planering och återkontroll. Vi ska dit den 7 juni. Nu håller vi tummen för att allt går smidigt!

IVF, prolaktin, blodprov 

torsdag 30 maj 2013

Ingen pratar med mig...

Min sambo har varit lite tystlåten och dragit sig tillbaka igår och idag, jag tänkte ju såklart "vad har jag sagt eller gjort nu då"?! Stämningen har varit lite tyst och spänd. När vi åkte hem från jobbet idag berättade han att saker och ting kommit ifatt honom. Han har nyligen träffat några av sina vänner och det blev nog då väldigt tydligt för honom var de står i livet med barn. Han uppgav att han kände sig uppgiven och värdelös. Usch jag känner ju så otroligt mycket igen mig i dessa känslor, även om jag den senaste tiden har mått psykiskt bättre. Den senaste tiden har varit mer positiv för oss, som jag uppfattar det. Vi har tänkt på andra saker än barn och sörjer inte situationen lika mycket längre. Jag blev lite orolig över hans nedstämdhet och kände jag orkar inte gå tillbaka dit igen. Till saken hör också att han uttryckte en viss avsaknad av intresse och omtanke från sina föräldrar och syskon. Han undrade varför de aldrig frågar hur det är med oss, på samma sätt som mina föräldrar gör. Jag kunde tyvärr inte annat än att hålla med, de har inte varit mycket att hålla i när det blåser. Jag tänker att de inte är vana vid problem och ledsamheter och därmed vet de inte hur de ska fråga, vad de ska säga osv. De har varit ganska så förskonade från problem. Jag själv pratar med både mina föräldrar och med kollegor om situationen, vilket gör livet lite lättare emellanåt. När jag berättade det för honom sa han med ledsen röst "men ingen pratar med mig"...usch jag blev så ledsen när han sa så men samtidigt arg när jag tänker på hur jäkla frånvarande hans familj varit i allt detta. Inte en fråga, inte ett samtal, inte någon omtankespresent, inte något besök å inget bjuda på fika eller mat??! Det ska de få höra någon gång, det lovar jag.

onsdag 29 maj 2013

Jäkla gnällarslen!

Kom på två saker till som människor säger och/eller klagar över som irriterar mig.

Allt som oftast gnäller småbarnsföräldrar över hur lite de får sova; att de haft en jobbig natt, hur
"kul"det är när barnen vaknar klockan 05.00 på morgonen, gnäll, gnäll å åter gnäll. Usch det är ju jävla irriterande att höra. Hela jag har då lust att vråla åt dem " va fan tror du att man skaffar barn för att få sova din idiot" "var glad över att du får vakna till dina härliga ungar" "var glad över att de vaknar" mm. Jäkla gnällarslen, skit i å skaffa barn om du vill sova din gris! Anledningen till att jag i detta resonemang väljer att uttrycka mig på sättet "skaffa barn" är för att jag tänker att de personer som gnäller som ovan är personer som just "skaffar barn" och inte har vett att vara mer tacksamma.

Sedan irriterar jag mig också otroligt på människor som har barn som säger att de är "barnfria". Jäkla konstigt...man blir väl aldrig barnfri även om ungarna för stunden är hos kompisar? De säger det också på ett sätt så att det ska låta lite lyxigt och kommentarer från andra blir då oftast "nämen vad mysigt vad ska ni hitta på då". Näe det är inte mysigt att vara "fri" från barn eller hur man nu ska uttrycka det. Fråga mig så kan jag berätta...

 

måndag 27 maj 2013

Trött, finnig och sur

Det är såååå grått ute, bara regnar. Själv känner jag mig trött, urtrött. Nästan på gränsen till medvetslös ibland tror jag. Jag sitter på jobbet nu framför datorn och ögonen svider och snurrar runt i huvudet på mig.Vet inte om det är årstiden, vädret, att det börjar närma sig semestern eller om medicinerna har börjat spöka med mig igen. Usch vill inte tillbaka till den där vidriga tröttheten som infunnit sig under alla åren jag åt pravidel. Medicinerna sätter mina hormoner i obalans tror jag för jag har fått finnar som en tonåring och känner att jag lätt blir sur och tvär.

Denna vecka ska jag lämna blodprov på prolaktinet, det första sedan jag började äta medicinen efter operationen. Sedan ska vi båda lämna de rutinmässiga blodproverna inför remissen till IVF.

IVF, trött, blodprover

onsdag 22 maj 2013

Det egna drivet har infunnit sig

Haha märkligt. Idag ringde min kära sambo till mig på mitt jobb. Han berättade att han ringt växeln och bett om att få prata med vår läkare. Och konstigt nog hade han blivit kopplad till henne direkt och fått pratat....det var verkligen det märkligaste. När jag söker henne kommer jag först till mottagningen, där får jag lämna mitt telefonnummer, sedan blir jag uppringd på en särskild tid, först då kan jag redogöra för mitt ärende, får sedan en telefontid en vecka senare och först då får jag prata med läkaren. Han är en finurlig kille allt!

Hur som helst fick han då veta att vi kommer bli kallade till henne i mitten på juni, vi står med på listan över junibesöken. Hon berättade att hon resonerat med den läkare som opererade mig samt en annan läkare och att de alla tre var eniga om att vi skulle få en remiss för IVF : ) Innan dess ska vi ta standard blodprover såsom HIV, hepatit osv. Jag ska lämna blodprov avseende prolaktinet, som ska vara normalt innan IVF kliniken tar emot oss. Så nästa vecka börjar det köra igång lite smått, för då ska vi båda lämna blodprover. Kan inte säga annat än att jag faktiskt tycker det ska bli lite spännande!

tisdag 21 maj 2013

Lite irritation

Funderar över några saker nu som ger upphov till viss irritation från min sida. Det rör 3 saker

1. Jag äter ju hormontabletter. En biverkan av dem är illamående. I och med att jag tar dem på kvällen innan jag går och lägger mig händer det då och då att jag vaknar på natten och mår väldigt illa och känner ett akut behov av att spy. Det slutar alltid med att jag måste kasta mig ur sängen för att springa in på toaletten, oftast hinner jag inte hela vägen fram utan måste fånga spyan i munnen fram till toalettstolen. Sedan ligger jag där en stund och kavalkadspyr. Därefter måste jag borsta tänderna för att sedan helt utmattad gå och lägga mig igen. Aldrig och inte en enda gång har min sambo vaknat eller rest sig upp ur sängen för att komma upp och hjälpa mig dessa stunder. Jag menar gå och hämta vatten, hålla undan mitt hår, hämta papper, klappa om...något sådant hade jag verkligen uppskattat. Oftast ser det ju ut som om han sover, men det har jag mycket svårt att tänka mig. Här i ligger en stor irritation och besvikelse från min sida. Det är ju för vår skull jag äter dessa tabletter och inte en enda gång har jag fått en omtanke när detta inträffar! Han ligger bara där bredvid och sover så gott!

2. Hans bristande engagemang kring min hälsa. Jag saknar frågor som; är du nu helt återställd efter operationen? Hur känns ärret nu? Gör det ont någonstans? Har mensen kommit igång? Det är ALLTID jag som får informera, frågorna kommer aldrig. Jag anser att det här med mensen är en väldigt stor grej. Detta utifrån att vår läkare talade om för oss att min mens måste ha kommit igång regelbundet innan vi kan få någon hjälp. Förstår då inte varför intresset kring detta inte är större? Jag har nämnt för honom sedan förra mensen att jag inför denna mens är lite spänd inför att se om mensen kommer på dag 28 som tidigare och om den nu är regelbunden. Jag fick mens igår på dag 28!!! Det gjorde mig glad, men inga frågor från min sambo?!

3. Sedan var det det här med tiden för återkontroll och planering. Vi har fortfarande inte fått någon tid. Blir det då min angelägenhet igen att se till att vi får det? Inga frågor från min sambo kring detta (jo kanske en fråga har dykt upp) men absolut inte något eget driv kring att han tänker ordna med detta.

Vad gäller praktiskt stöd, inga problem, men lite känslomässigt stöd skulle göra mig nöjd! Känner mig ganska så ensam i allt detta, tyvärr!

torsdag 16 maj 2013

Väntar på tid

Det har nu gått drygt två månader sedan jag opererades för utomkvedshavandeskap. Man sa i samband med utskrivningen att jag skulle bli kallad till min läkare inom tre månader för återkontroll och planering framåt. Min läkare var å besökte mig innan utskrivning och hon meddelade samma sak. Hon sa också att min mens var tvungen att komma igång först och prolaktinvärdet gå ned till normalt innan vi kunde få någon hjälp. Jag har redan haft båden mens och ägglossning sedan operationen och väntar nu in mensen som ska komma på söndag el måndag. Ska bli lite spännande att se hur regelbunden mensen är. Fy vad besviken jag kommer att bli om hon dröjer med kallelsen, jag tänker att är det någon som de verkligen borde ha bevakning på så är det mig/oss. Har vi inte fått någon kallelse innan sista maj, får jag väl ringa och ligga på som vanligt!Utomkvedshavandeskap, ägglossning, mens

tisdag 14 maj 2013

Experten...

Jag tror att jag med tiden har blivt någon form av expert på att uppmärksamma personer som är gravida. Alltså då menar jag ju såklart tidigt, innan de har berättat något. Jag kan rabbla hur många personer som helst, där jag räknat ut att de varit gravida innan de har berättat något. Med så otroligt många människor som blivit gravida i vår omgivning, tycker jag nu att tecknen är superlätta att se. Önskar jag bara kunde skita i det, men det går liksom inte. Jag ödslar en massa energi åt att gå runt och analysera folk. Såklart handlar det ju om en rädsla från min sida om att de allra sista som är kvar ska bli gravida före oss, därför är jag så otroligt uppmärksam. Å då är jag ju dessutom förberedd när de väl berättar, då behöver jag ju inte rasa ihop känslomässigt. Gravida, tecknen

söndag 12 maj 2013

Konstig policy kring IVF

Har idag funderat över det här med landstingsfinansierad IVF. Har lyckats läsa mig till att vi i Linköpingsregionen bara får två försök?!! Vad i helvete! Förstår inte riktigt sättet att se på ofrivilligt barnlösa. Har dock förstått att dessa personer ska ha rätt till samma sjukvård som vilka som helst andra. Kan man då jämföra det med att jag söker för öroninflammation, alltså då skulle jag ju bara få hjälp två gånger sedan kan jag gå med min öroninflammation bäst jag vill. Lyckas inte alla med dessa två IVF försök får de gå med sin barnlöshet...what the hell!!! Grymt. Jag har också funderat på väntetiderna. Nu vet jag inte hur de ser ut i Linköping, men jag har förstått att en del får vänta länge, hur blev det så?

IVF, väntetid, hormonmedicinI mitt fall innebär också tiden en fara. Jag äter hormonmedicin för att kunna bli gravid, och gravid har jag blivit fort när värdet blir normalt. Dock föreligger en risk för mig för utomkvedshavandeskap pga sammanväxningar. Jag bör därför inte bli gravid spontant, med tiden gör ju också sitt till. Riskerna som är förenade med utomkvedshavandeskap kan vara livshotande och kostnaderna kring detta är ju också omfattande. Så varför denna ibland orimliga väntetid? Söker jag för öroninflammation får jag ju omgående hjälp. Vem har bestämt att ofrivillig barnlöshet tål att vänta och att det inte skulle vara förenat med några hälsorisker??!

lördag 11 maj 2013

Jävla kalas

En solig härlig dag, med massor av roliga trädgårdssysslor att göra. Vi njuter båda två när vi får vara ute i vår fantastiska trädgård och pyssla. Då känns livet härligt tycker jag! Fika i solen, jobba med kroppen, sola ansiktet, hänga tvätt...kalashärligt!

Ikväll blir det "kalas". Ja jag fyllde 32 år för ca en månad sedan. Det var en "ta sig igenom dag". Att mina år försvunnit iväg någonstans blev så uppenbart på min dag. Jag ville därför inte fira den, ville inte ha kalas och så. Men tvingas bjuda på fika ikväll iallafall, då familjen på sambons sida tydligen köpt paket till mig. Paket som jag tydligen inte får om jag inte ställer till med kalas. Kalas är väl till för att fira något...och jag vill inte fira att jag blivit ett år äldre. Det enda jag vill är att förtränga det i största möjliga mån...punkt! Men jag kan väl inte begära att folk i min närhet ska förstå detta. Konstigt för de känner ju till vår historia och hur vi haft det och har det.

fredag 10 maj 2013

De fem åren del 3

Smärtan avtog dagarna innan VUL, varav jag bestämde mig för att vänta med kontroll till dess. Kvällen innan var jag så otroligt nervös och orolig, mest nervös inför att ultraljudet inte skulle visa något. Jag åkte och simmade innan för att få något annat att tänka på, jag hade spänningshuvudvärk. Vär på gyn fick vi vänta i säkert 30 minuter, vidrigt var det. Graviditetssymtomen hade kommit tillbaka lite, såsom ömma bröst och tröttheten. Jag berättade det för vår läkare. Jag vet inte, men nu såhär i efterhand kan jag nog förstå att jag egentligen inte hade någon större förhoppning om att vi skulle se något embryo eller något hjärta som slog. Men hoppet finns ju där. Så var också fallet. Läkaren kunde se att min livmoderslemhinna var förtjockad precis som vid en graviditet, men hon kunde inte se någon hinnsäck och inget embryo. Vi fick en ny tid om en vecka igen. Jag försökte hålla ihop mig, men där var hoppet om en bebis helt borta. Min sambo var lite mer positiv och menade att det inte var säkert att det syntes något så tidigt. Jag fick också gå och ta ett blodprov för att se hur mitt graviditetshormon låg, förmodligen för att de om graviditeten avstannat. När jag kom upp på labb sa sköterskan "ja det var det här provet som var akut". Jag frågade vad hon menade och hon sa att de ville ha ett snabbt provsvar. Då tänkte jag igen "utomkvedshavandeskap". Min sambo återgick till sitt jobb och jag åkte hem. Eftermiddagen var hemsk. Jag grät floder och hulkade så jag knappt kunde andas.

Nästkommande dag (lördag) var det dags för flyttstädning av vårt numer sålda hus. Jag hittade lite krafter och mådde bra av att få något annat att tänka på. När vi kom hem ringde min läkare. Hon hade fått provsvaren och graviditetshormonet låg högt ?! Jag förstod ingenting. Hon frågade om jag hade ont eller fått någon blödning. Jag berättade att jag inte känt någon smärta alls under dagen. Hon bokade in mig på en ny kontroll på måndagen igen och uppmanade mig att kontakta dem åter om smärtan återkom. Jag blev nu riktigt orolig och tolkade allt det hon sa som att graviditet inte var normal. Min sambo blev glad över att graviditetshormonet iallafall var högt, jag ansåg att de då borde ha sett något i livmodern. Samma kväll började det hugga på vänstra sidan igen någonstans runt äggstocken. Inte lika illa som sist, jag gick och la mig. På söndagsmorgonen upptäckte jag en blödning, men det gjorde inte ont. Jag kontaktade gynavdelningen och min läkare som jobbade helgen tyckte jag skulle komma in. Vid en ny undersökning fann man inget embryo i livmodern, inget hade egentligen hänt sedan i fredags. Man fann en samling vätska (blod) i buken Man kunde inte heller se att det satt något i äggledaren. Blodprovet visade att graviditetshormonet gått ut. Man ville avvakta och jag fick åka hem.

Bara några timmar efter hemkomst uppstod en smärta som var så fruktansvärt vidrig. Jag låg i soffan och bara kved. Jag blödde och smärtan tryckte på mot underlivet, mot ändtarmen, mot tarmarna, mot livmodern, mot magen....ja överallt! Jag kräktes, var svimfärdig och vid ett tillfälle slog hörseln av och det började tjuta i öronen på mig. Jag var så jävla rädd! Min sambo sa vid något tillfälle i försök att trösta "ska vi ha det såhär i nio månader nu" "du kanske känner efter lite för mycket". Jag sa nej vi ska inte ha det såhär i nio månader, jag visste nu att det var kört. Min sambo ångrar djupt idag att han sa det där om att jag kanske kände efter för mycket.

Jag fick ringa till gyn igen och grät under tiden jag pratade, jag fick komma in. En ny undersökning gjordes, där man såg att läget såg likadant ut som tidigare under dagen. Man sa att jag skulle få bli inlagd, vilket bara det var en otrolig lättnad. Jag var så rädd över att få åka hem. Jag fick dropp och en rejäl dos morfin. Då infann sig en fantastisk känsla av lugn, stillhet, ingen oro och ingen smärta.

Under måndagen togs nya blodprover och graviditetshormonet hade legat stilla, ultraljudet visade inget nytt. Man vill avvakta och se vad min kropp kunde klara ut på egen hand. Man ville inte gå in och operera, för om man då fann att det blödde från äggledaren skulle man behöva ta bort den. Därav bedömde man att det var bättre om kroppen kunde göra jobbet själv. Jag framförde att jag inte ville åka hem om ifall smärtan kom tillbaka, därför fick jag vara kvar för observation under måndagen. Jag fortsatte att blöda lite grann och var svullen och spänd i buken.

Under tisdagsmorgonen fick jag veta att graviditetshormonet hade gått upp rejält. Man misstänkte nu att graviditeten kunde sitta i äggledaren. Nu följde samtal om operation, avlägsna äggledare, vara återhållsam, det går att bli gravid med en äggledare, IVF osv. Jag försökte hålla ihop mig men grät emellanåt. Försökte vara stark tror jag, men inte inför min mamma och min sambo. Då grät jag som ett litet barn.

Jag fick veta att operationen endast skulle bestå i att man gjorde ett litet titthåll under naveln där man kunde gå in med kamera och sedan avlägsna det som satt fel. Jag tyckte bra om personalen på avdelningen. De var alla så snälla, lugna, tog hand om mig och höll mig i handen. Narkosläkaren tyckte jag var en rolig och lättsam person, var ju inte helt fel kanske när jag låg där i min säng utanför operationssalen och väntade på min tur att bli sövd och opererad.

Jag vaknade och upptäckte ganska snart att det fanns två förband över min mage?! Ett litet som jag förstod var titthållet men också ett längre längst ned vid äggstockarna. Jag var allt för trött och dåsig för att orka veta och frågade därför inte. Min sambo satt sedan hos mig till sent på kvällen. Det var bara så skönt att ha honom vid min sida, jag orkade inte prata och han satt bara där tyst. Det gjorde mig trygg. Jag vet att jag tänkte att jag var väldigt lycklig över att jag hade honom och att vi funnits för varandra så lång tid, jag behövde inte upprätthålla någon fasad här inte. Kunde bara vara mig själv.

Följande morgon fick jag veta att man gått in med titthåll. Då hade man funnit en stor klump som satt i slutet av vänstra äggledaren. Man hade också funnit en del sammanväxningar. Därav bedömdes en titthållsoperation vara för riskfylld, därför gjordes ett snitt. Överläkaren fick bort "klumpen" som tydligen var lika stor som en pingisboll. Han tog inte bort äggledaren utan tryckte ut klumpen, då den satt i slutet av äggledaren. Förmodligen är äggledaren ändå förstörd. Vidare fann han sammanväxningar kring den högra äggledaren, förmodligen sedan en blindtarmsoperation jag gjorde för ca 10 år sedan. Detta gör även den högra äggledaren till ganska så ofunktionell. Två överläkare rekommenderade inte en spontan graviditet i vårt fall, med risk för utomkvedshavandeskap igen. Skulle jag ändå bli gravid spontant, så vill man göra tidiga kontroller på mig. Läkarna ansåg att IVF var ett alternativ för oss. Detta skulle vi dock inte prata om nu, för nu skulle jag läka och återhämta mig. Börja med min medicin igen, få ned prolaktinvärdet och graviditetshormonet, få igång mens och ägglossning. Vi skulle få en tid till "min" läkare på gyn inom tre månader för återkontroll och vidare planering. Detta kändes som en lättnad för mig! Nu är det någon annan som håller i bollen, vi kan inte göra mer.
 www.google.sewww.google.se

"Livet är en enda längtan"

Miss Li är klok hon. Jag var på en spelning med henne igår. Mellan låtarna pratade hon om att livet bara består av en enda längtan. Man längtar till sommaren, man längtar till semestern, man längtar efter att få föda sitt barn.... ja vad det nu kan vara....sedan rätt som det är så blir man pensionär och kan inte jobba längre. Jag blev lite stärkt när jag hörde detta. Jag har nämligen själv funderat i dessa banor. Jag har nyligen börjat blicka tillbaka på de fem åren av våra liv som har passerat, och vad jag nu kan se så har de i mångt och mycket bestått i en enda stor jäkla längtan efter att bli gravid och få barn....puh! När jag ser tillbaka på dessa år är det med en viss ledsamhet. Även om vi har gjort roliga saker så har det legat i skuggan av denna otroliga längtan. De fem åren har hägrats av mycket dåligt mående, avundsjuka och nedstämdhet. Jag hade fastnat i barnalängtan och såg inte vad vi faktiskt hade som var bra. Kunde inte vara glad åt fina saker vi hade i vårt liv. För ett par månader sedan bestämde jag mig för att jag inte ville förstöra fler år av mitt liv åt denna enorma längtan, det får bli som det blir med det. Jag måste acceptera att vårt liv ser ut såhär just nu och se de ljusa och fina sakerna vi har tillsammans.

onsdag 8 maj 2013

Stockholmsdagar

Imorgon åker jag och honey till Stockholm : ) I första hand för att gå på allra bästa Miss Li! Men såklart blir det shopping, hotellvistelse, äta ute, dricka vin å bara ha det riktigt skönt : ))) Det är sådana här saker som påminner mig om att jag och honey faktiskt har det bra bara vi två, med vår kära hund också såklart. Det är viktigt å tänka på och påminna sig om ibland!

 

tisdag 7 maj 2013

En till

Såg precis på facebook att en av mina kära ungdomskamrater nu är gravid. Jättevacker bild på henne. Oftast brukar mina vänners besked om att de är gravida inte göra mig så glad som jag skulle önska. Dessa besked gör att jag istället känner mig dålig, avundsjuk, stressad, orolig och nedtyngd. Varför ska det ta sådan jävla tid för oss!!! Men när jag såg min kära vän blev jag glad för hennes skull, jag ville så gärna lyckönska henne på ett sätt som jag inte lyckönskat någon annan gravid på lång tid, ett äkta sätt! Men trots detta sitter jag också med någon slags svart klump i magen och i bröstet, måste vi vara sist?! Nu känner jag mig liten, minst! Det blir att stryka en person till på listan...

måndag 6 maj 2013

De fem åren del 2

Tre år och tre månader hade passerat när vi fick genomgå fertilitetsutredningen. Överallt står det att läsa att ett par, efter ett års försök att bli gravida utan resultat, ska få genomgå en sådan utredning. Under den här perioden mådde vi båda ganska så dåligt och oron var så oerhört stor inför vad man eventuellt kunde komma fram till i denna utredning, som skulle säga något om våra förutsättningar att få barn. Julen började närma sig när en rad blodprover togs på mig. Prover på alla möjliga sorters hormonvärden vid olika tidpunkter i menscykeln. Jag var särskilt orolig inför provsvaret som skulle visa om jag hade kommit in i klimakteriet. De kallade ju såklart detta prov för något annat som jag inte minns idag. Det visade sig dock inte vara så, vilket var en lättnad. Vi oroade oss även inför resultatet av spermaprovet, men även det visade sig vara normalt fick jag veta några dagar innan julafton. Det förvånade mig lite att jag var den som fick veta detta först, framför min sambo. Jag skulle även genomgå en undersökning för att titta på äggstockarna och göra en spolning av äggledarna. Jag hade förstås läst en himla massa hemskheter om denna undersökning på google och förstått av olika inlägg folk gjort att den skulle göra fruktansvärt ont. Jag var livrädd innan och berättade om vad jag hört för den läkare som skulle genomföra undersökningen. Han förklarade att den sk ballongen som de numer för in inte alls är så stor som den var förr och att det inte skall göra ont. Det gjorde det inte heller, det spände lite när de skulle föra in föremålet. När de sedan spolade äggledarna med vätskan uppstod någon form av tyngd eller tryck, men inget som gjorde ont. Skärmen visade att även vätskan fick passera genom äggledarna och därmed var det klart att allt stod rätt till. Det som kvarstod var mitt fortfarande allt för höga prolaktinvärde. Vi hade nu bytt läkare, vilket jag var väldigt glad över. Jag ansåg att den tidigare läkaren inte gjorde vad hon skulle och jag ville inte att hon skulle slösa med våra år längre, allt med henne gick väldigt långsamt. Den nya läkaren kändes väldigt duktig, inkännande och framförallt angelägen om att saker skulle ske.

En remiss skickades i början av året 2012 till endokrinologiska avdelningen, hormonexperterna : ) Även här hade jag tur som fick en endokrinolog som jag fick förtroende för. Vid vår första träff gjorde hon en del kontroller över mitt blodtryck och ställde en del frågor. Hon tittade på de provsvar som fanns i journalen, provsvar från de blodprov jag tagit under tiden jag ätit pravidelen. Hon ifrågasatte då varför inte någon skrivit en remiss mycket tidigare, för vad hon kunde se hade jag inte haft något normalt värde någon gång under dessa år?! Först nu fick jag en bra och saklig förklaring till varför jag inte kunde bli gravid när mitt värde var för högt. Hon förklarade att min kropp fungerar som en ammande mamma. Prolaktinvärdet går upp när man blir gravid och styr amningen, man brukar kalla prolaktinet för mjölkhormonet. En del kvinnor som befinner sig i mitt tillstånd kan få mjölk ur brösten utan att vara gravida eller utan att ha fått barn. Så har det inte varit i mitt fall. Och det vet ju de flesta att det brukar vara svårt att bli gravid när man ammar, ägglossningen uteblir ju då. Så min kropp är alltså en ammande mamma eller ja fast inte ; )

Nu började det hända grejer direkt. Jag fick i mars höja min dos av pravidel till 3 tabletter dagligen under några veckors tid. Sedan höjdes dosen till 5 tabletter dagligen i april. Det är nu blodproverna kommer igång på riktigt, jag får lämna regelbundna blodprover för att vi ska ha kontroll över att mitt värde går ned, och det gör det. När vi började i mars hade jag ett värde på 1200, i juni är mitt värde nere på 850 och jag äter då 8 tabletter dagligen (maxdos). Jag har vid tidpunkten inga större biverkningar utöver den jävla tröttheten. Men jag köpte det mot att jag såg att tabletterna hjälpte. Normalt värde ska ligga på under 690. I juli har jag kommit ned på ett värde av 690 och vi firar det under vår semester i samband med min kusins bröllop. Det var en rolig sommar med två bröllop i Stockholm. Jag åt nu 9 pravidel om dagen.

Vi hade nu också lagt ut vårt hus till salu, vi hade kommit fram till att vi ville bo på en gård på landet! Det var liksom mer vi och vi letade febrilt på hemnet dagligen.

Min menscykel var så regelbunden som den bara kunde bli, 28 dagar och ägglossning på 14:e dagen. Jag kände av ägglossningen tydligt. Så kom den dagen i augusti, då mensen inte kom som beräknat. Jag kände av en egendomlig trötthet, spända bröst och illamående sköljde över då och då. Jag avvaktade en vecka, för att vara riktigt säker. När jag testade var jag nästan säker på vad resultatet skulle visa. Jag hade redan dagen innan nämnt för min sambo att jag trodde jag var gravid. Jag testade en fredagsmorgon och resultatet dök upp väldigt snabbt "GRAVID". Lyckan var total och jag grät av lättnad. Min sambo var mest chockad och tyst, jag pratade oavbrutet. Den dagen på jobbet var riktigt härlig! Jag plockade med glädje bort medicinen, man ska sluta äta den när man blir gravid.

Gravidsymtomen visade sig avta fort, redan kommande helg försvann de ömmande brösten. Med detta kom en obeskrivbar oro. Jag kände nästan bara en oro och inte så mycket glädje och spänning som jag trott jag skulle göra. Jag visste till slut inte vart jag skulle göra av mig själv, jag var hemma från jobbet i tre dagar då jag hade ont i magen och då jag inte kunde koncentrera mig på något annat. Jag fick glädjas åt graviditeten i ca två veckor, i vecka 7 fick jag en blödning som fortsatte och fortsatte. Det vaginala ultraljudet visade ett pågående missfall samt att graviditeten förmodligen avstannat tidigt i v 5-6.

Nu följde en svår och jobbig tid, vi berättade för familj om vår historia och om missfallet. Det kändes skönt. Jag tyckte att livet var jävla orättvist, vi känner hur många som helst som blivit gravida och fått behålla graviditeten hela vägen. Jag hade inte uppfattat att någon vi kände råkat ut för detta, hade inte vi varit med om tillräckligt var en fråga som surrade i huvudet?!

 Med detta följde en läkningsprocess och sedan var det dags att börja med hormonmedicinen igen i oktober. Nu hade jag bytt till preparatet norprolac. Så himla skönt! Jag behövde nu endast ta två norprolac till kvällen, istället för att äta tre pravidel tre gånger om dagen. Jag kände mig mindre sjuk. Tröttheten försvann och det kändes fantastiskt att kunna vara vaken och koncentrerad. Jag kunde nu köra bil längre sträckor och somnade inte i soffan på kvällen : )

När vi började med norprolac i oktober hade jag ett prolaktinvärde på 2200, i december hade jag redan kommit ned på normalt värde 690. Denna gång ville jag att vi skulle börja försöka först efter att jag haft normalt värde i några månader och att det gärna fick sjunka ytterligare. I januari hade jag ett värde på 500 och i februari 2013 blev jag gravid för andra gången.

Även denna gång dominerade oroskänslan. En oförklarlig oro som bara trängde sig på. Min mamma försökte komma med positiva ord och försökte hjälpte mig att minska oron. Hon påtalade ett par gånger att det inte var bra om jag oroade mig för mycket. Jag kunde inte styra över detta och tyvärr så var min känsla gång på gång denna "min kropp kommer inte klara detta på egen hand" ?!. Det var en fruktansvärd känsla. Min sambo och mina föräldrar var glada och hade funderingar kring om det kunde vara tvillingar, ljushårig, när bebisen skulle komma och så vidare. Jag kände bara att något var fel. Jag reagerade även nu på att graviditetssymtomen avtog i perioder, min mamma sa att det var fullt normalt, men det kände inte jag.

Efter två veckor uppstod en hastig smärta i ena äggstocken. Jag var på jobbet och fick svårt att sitta. Smärtan tilltog och jag blev så dålig att jag fick åka hem. Jag skakade och hade svårt att gå till bilen, nu såhär i efterhand skulle jag aldrig kört bilen hem själv. Men jag tänkte att om jag bara får komma hem blir det bra. Det rann svettdroppar från min panna. Jag kom hem och la mig i sängen, livrädd. Utomkvedshavandeskap malde i mitt huvud. Smärtan avtog och jag slappnade av. Men efter två timmar kom den tillbaka igen. Jag kontaktade då gynakuten. Där fick jag rådet att ta två alvedon och lägga mig. Jag hade då skattat min smärta till en 8 av 10. Jag pratade med sköterskan om min oro för utomkvedshavandeskap, men fick då till svar att jag knappt skulle kunna prata med henne om så var fallet. Jag ifrågasatte lämpligen i att ta alvedon om det rörde sig om ett utomkvedshavandeskap, om äggledaren höll på att spricka och därmed en inre blödning skulle uppstå kanske jag inte skulle känna det om jag tagit alvedon. Sköterskan sa även att jag såklart fick komma in om jag fick ondare, jag vet att jag då ifrågasatte hur det skulle kunna göra så mycket ondare. Smärtan avtog dock senare på kvällen. Resterande av veckan var jag hemma från jobbet. Vi hade en tid för vaginalt ultraljud på fredagen, jag var då i vecka 7.
Fertilitetsutredning, norprolac, endokrinolog, gravid, gravidsymtom, missfall, utomkvedshavandeskap