Usch dessa barnkalas...jag har nu velat och mått dåligt hela veckan över dagens barnkalas. Min sambos systers barn fyller år. Hon är två år yngre än mig och de flesta tänkte nog att vi skulle få barn ungefär samtidigt. Den största delen av mig vill definitivt inte gå. Hur kul kan det egentligen vara med tanke på vår situation. De är ju bara familjer där. Fokus på barnen. Alla ska titta när barnen öppnar paket. Alla ska leka med barnen. Kusinerna ska fotograferas och nej vi har ingen kusin att bidra med. En del tittar mig inte i ögonen när vi hälsar utan på magen, förstår att de tycker att det är bra konstigt att vi inte har "skaffat barn" ännu. Alla ska kommentera hur fort åren går och att tårtan består av så och så många ljus...jag hatar tårtceremonin...det påminner mig ju bara om hur många år som passerat i våra liv och INGA barn trots "vad åren går". Näe jag är verkligen riktigt trött på att fira alla andra med sina barn, trött på att köpa presenter till alla som får barn, trött på att springa på dop, trött på att gå på barnkalas! Näe jag vill inte lägga mer pengar och tid på andras barn, jag vill lägga våra pengar och vår tid på vårt barn istället!
Dessutom känner jag mig fortfarande irriterad över min sambos ointresserade familj. Har gått och tänkt på det och irritationen har vuxit och jag börjar känna mig lite smått förbannad! En ful sida av mig skulle vilja inleda det stora och roliga kalaset (där alla ska vara så glada) med att trycka in det i ansiktet på dem. De tål de minsann att höra!
Men min normalfungerande och hyfsat socialt kompetenta sida säger mig att inte göra det.
Utifrån att jag känner såhär och då jag uppenbarligen är ganska så känslig så tycker jag nog att jag gör bäst i att inte gå på kalas. Det dåliga samvetet gentemot min sambo brottas jag också med. Han säger att jag får göra som jag vill, men att han måste gå då systern fyller jämt. Han vill nog inte heller gå men känner sig nog tvingad.
Det enda trevliga jag just nu kan se med kalaset är god mat och det kan jag ju äta hemma! Men trots allt ovan så kommer jag förmodligen gå ändå :-(
Dessutom känner jag mig fortfarande irriterad över min sambos ointresserade familj. Har gått och tänkt på det och irritationen har vuxit och jag börjar känna mig lite smått förbannad! En ful sida av mig skulle vilja inleda det stora och roliga kalaset (där alla ska vara så glada) med att trycka in det i ansiktet på dem. De tål de minsann att höra!
Men min normalfungerande och hyfsat socialt kompetenta sida säger mig att inte göra det.
Utifrån att jag känner såhär och då jag uppenbarligen är ganska så känslig så tycker jag nog att jag gör bäst i att inte gå på kalas. Det dåliga samvetet gentemot min sambo brottas jag också med. Han säger att jag får göra som jag vill, men att han måste gå då systern fyller jämt. Han vill nog inte heller gå men känner sig nog tvingad.
Det enda trevliga jag just nu kan se med kalaset är god mat och det kan jag ju äta hemma! Men trots allt ovan så kommer jag förmodligen gå ändå :-(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar