Smärtan avtog dagarna innan VUL, varav jag bestämde mig för att vänta med kontroll till dess. Kvällen innan var jag så otroligt nervös och orolig, mest nervös inför att ultraljudet inte skulle visa något. Jag åkte och simmade innan för att få något annat att tänka på, jag hade spänningshuvudvärk. Vär på gyn fick vi vänta i säkert 30 minuter, vidrigt var det. Graviditetssymtomen hade kommit tillbaka lite, såsom ömma bröst och tröttheten. Jag berättade det för vår läkare. Jag vet inte, men nu såhär i efterhand kan jag nog förstå att jag egentligen inte hade någon större förhoppning om att vi skulle se något embryo eller något hjärta som slog. Men hoppet finns ju där. Så var också fallet. Läkaren kunde se att min livmoderslemhinna var förtjockad precis som vid en graviditet, men hon kunde inte se någon hinnsäck och inget embryo. Vi fick en ny tid om en vecka igen. Jag försökte hålla ihop mig, men där var hoppet om en bebis helt borta. Min sambo var lite mer positiv och menade att det inte var säkert att det syntes något så tidigt. Jag fick också gå och ta ett blodprov för att se hur mitt graviditetshormon låg, förmodligen för att de om graviditeten avstannat. När jag kom upp på labb sa sköterskan "ja det var det här provet som var akut". Jag frågade vad hon menade och hon sa att de ville ha ett snabbt provsvar. Då tänkte jag igen "utomkvedshavandeskap". Min sambo återgick till sitt jobb och jag åkte hem. Eftermiddagen var hemsk. Jag grät floder och hulkade så jag knappt kunde andas.
Nästkommande dag (lördag) var det dags för flyttstädning av vårt numer sålda hus. Jag hittade lite krafter och mådde bra av att få något annat att tänka på. När vi kom hem ringde min läkare. Hon hade fått provsvaren och graviditetshormonet låg högt ?! Jag förstod ingenting. Hon frågade om jag hade ont eller fått någon blödning. Jag berättade att jag inte känt någon smärta alls under dagen. Hon bokade in mig på en ny kontroll på måndagen igen och uppmanade mig att kontakta dem åter om smärtan återkom. Jag blev nu riktigt orolig och tolkade allt det hon sa som att graviditet inte var normal. Min sambo blev glad över att graviditetshormonet iallafall var högt, jag ansåg att de då borde ha sett något i livmodern. Samma kväll började det hugga på vänstra sidan igen någonstans runt äggstocken. Inte lika illa som sist, jag gick och la mig. På söndagsmorgonen upptäckte jag en blödning, men det gjorde inte ont. Jag kontaktade gynavdelningen och min läkare som jobbade helgen tyckte jag skulle komma in. Vid en ny undersökning fann man inget embryo i livmodern, inget hade egentligen hänt sedan i fredags. Man fann en samling vätska (blod) i buken Man kunde inte heller se att det satt något i äggledaren. Blodprovet visade att graviditetshormonet gått ut. Man ville avvakta och jag fick åka hem.
Bara några timmar efter hemkomst uppstod en smärta som var så fruktansvärt vidrig. Jag låg i soffan och bara kved. Jag blödde och smärtan tryckte på mot underlivet, mot ändtarmen, mot tarmarna, mot livmodern, mot magen....ja överallt! Jag kräktes, var svimfärdig och vid ett tillfälle slog hörseln av och det började tjuta i öronen på mig. Jag var så jävla rädd! Min sambo sa vid något tillfälle i försök att trösta "ska vi ha det såhär i nio månader nu" "du kanske känner efter lite för mycket". Jag sa nej vi ska inte ha det såhär i nio månader, jag visste nu att det var kört. Min sambo ångrar djupt idag att han sa det där om att jag kanske kände efter för mycket.
Jag fick ringa till gyn igen och grät under tiden jag pratade, jag fick komma in. En ny undersökning gjordes, där man såg att läget såg likadant ut som tidigare under dagen. Man sa att jag skulle få bli inlagd, vilket bara det var en otrolig lättnad. Jag var så rädd över att få åka hem. Jag fick dropp och en rejäl dos morfin. Då infann sig en fantastisk känsla av lugn, stillhet, ingen oro och ingen smärta.
Under måndagen togs nya blodprover och graviditetshormonet hade legat stilla, ultraljudet visade inget nytt. Man vill avvakta och se vad min kropp kunde klara ut på egen hand. Man ville inte gå in och operera, för om man då fann att det blödde från äggledaren skulle man behöva ta bort den. Därav bedömde man att det var bättre om kroppen kunde göra jobbet själv. Jag framförde att jag inte ville åka hem om ifall smärtan kom tillbaka, därför fick jag vara kvar för observation under måndagen. Jag fortsatte att blöda lite grann och var svullen och spänd i buken.
Under tisdagsmorgonen fick jag veta att graviditetshormonet hade gått upp rejält. Man misstänkte nu att graviditeten kunde sitta i äggledaren. Nu följde samtal om operation, avlägsna äggledare, vara återhållsam, det går att bli gravid med en äggledare, IVF osv. Jag försökte hålla ihop mig men grät emellanåt. Försökte vara stark tror jag, men inte inför min mamma och min sambo. Då grät jag som ett litet barn.
Jag fick veta att operationen endast skulle bestå i att man gjorde ett litet titthåll under naveln där man kunde gå in med kamera och sedan avlägsna det som satt fel. Jag tyckte bra om personalen på avdelningen. De var alla så snälla, lugna, tog hand om mig och höll mig i handen. Narkosläkaren tyckte jag var en rolig och lättsam person, var ju inte helt fel kanske när jag låg där i min säng utanför operationssalen och väntade på min tur att bli sövd och opererad.
Jag vaknade och upptäckte ganska snart att det fanns två förband över min mage?! Ett litet som jag förstod var titthållet men också ett längre längst ned vid äggstockarna. Jag var allt för trött och dåsig för att orka veta och frågade därför inte. Min sambo satt sedan hos mig till sent på kvällen. Det var bara så skönt att ha honom vid min sida, jag orkade inte prata och han satt bara där tyst. Det gjorde mig trygg. Jag vet att jag tänkte att jag var väldigt lycklig över att jag hade honom och att vi funnits för varandra så lång tid, jag behövde inte upprätthålla någon fasad här inte. Kunde bara vara mig själv.
Följande morgon fick jag veta att man gått in med titthåll. Då hade man funnit en stor klump som satt i slutet av vänstra äggledaren. Man hade också funnit en del sammanväxningar. Därav bedömdes en titthållsoperation vara för riskfylld, därför gjordes ett snitt. Överläkaren fick bort "klumpen" som tydligen var lika stor som en pingisboll. Han tog inte bort äggledaren utan tryckte ut klumpen, då den satt i slutet av äggledaren. Förmodligen är äggledaren ändå förstörd. Vidare fann han sammanväxningar kring den högra äggledaren, förmodligen sedan en blindtarmsoperation jag gjorde för ca 10 år sedan. Detta gör även den högra äggledaren till ganska så ofunktionell. Två överläkare rekommenderade inte en spontan graviditet i vårt fall, med risk för utomkvedshavandeskap igen. Skulle jag ändå bli gravid spontant, så vill man göra tidiga kontroller på mig. Läkarna ansåg att IVF var ett alternativ för oss. Detta skulle vi dock inte prata om nu, för nu skulle jag läka och återhämta mig. Börja med min medicin igen, få ned prolaktinvärdet och graviditetshormonet, få igång mens och ägglossning. Vi skulle få en tid till "min" läkare på gyn inom tre månader för återkontroll och vidare planering. Detta kändes som en lättnad för mig! Nu är det någon annan som håller i bollen, vi kan inte göra mer.
www.google.se
www.google.se
