Funderar över några saker nu som ger upphov till viss irritation från min sida. Det rör 3 saker
1. Jag äter ju hormontabletter. En biverkan av dem är illamående. I och med att jag tar dem på kvällen innan jag går och lägger mig händer det då och då att jag vaknar på natten och mår väldigt illa och känner ett akut behov av att spy. Det slutar alltid med att jag måste kasta mig ur sängen för att springa in på toaletten, oftast hinner jag inte hela vägen fram utan måste fånga spyan i munnen fram till toalettstolen. Sedan ligger jag där en stund och kavalkadspyr. Därefter måste jag borsta tänderna för att sedan helt utmattad gå och lägga mig igen. Aldrig och inte en enda gång har min sambo vaknat eller rest sig upp ur sängen för att komma upp och hjälpa mig dessa stunder. Jag menar gå och hämta vatten, hålla undan mitt hår, hämta papper, klappa om...något sådant hade jag verkligen uppskattat. Oftast ser det ju ut som om han sover, men det har jag mycket svårt att tänka mig. Här i ligger en stor irritation och besvikelse från min sida. Det är ju för vår skull jag äter dessa tabletter och inte en enda gång har jag fått en omtanke när detta inträffar! Han ligger bara där bredvid och sover så gott!
2. Hans bristande engagemang kring min hälsa. Jag saknar frågor som; är du nu helt återställd efter operationen? Hur känns ärret nu? Gör det ont någonstans? Har mensen kommit igång? Det är ALLTID jag som får informera, frågorna kommer aldrig. Jag anser att det här med mensen är en väldigt stor grej. Detta utifrån att vår läkare talade om för oss att min mens måste ha kommit igång regelbundet innan vi kan få någon hjälp. Förstår då inte varför intresset kring detta inte är större? Jag har nämnt för honom sedan förra mensen att jag inför denna mens är lite spänd inför att se om mensen kommer på dag 28 som tidigare och om den nu är regelbunden. Jag fick mens igår på dag 28!!! Det gjorde mig glad, men inga frågor från min sambo?!
3. Sedan var det det här med tiden för återkontroll och planering. Vi har fortfarande inte fått någon tid. Blir det då min angelägenhet igen att se till att vi får det? Inga frågor från min sambo kring detta (jo kanske en fråga har dykt upp) men absolut inte något eget driv kring att han tänker ordna med detta.
Vad gäller praktiskt stöd, inga problem, men lite känslomässigt stöd skulle göra mig nöjd! Känner mig ganska så ensam i allt detta, tyvärr!
1. Jag äter ju hormontabletter. En biverkan av dem är illamående. I och med att jag tar dem på kvällen innan jag går och lägger mig händer det då och då att jag vaknar på natten och mår väldigt illa och känner ett akut behov av att spy. Det slutar alltid med att jag måste kasta mig ur sängen för att springa in på toaletten, oftast hinner jag inte hela vägen fram utan måste fånga spyan i munnen fram till toalettstolen. Sedan ligger jag där en stund och kavalkadspyr. Därefter måste jag borsta tänderna för att sedan helt utmattad gå och lägga mig igen. Aldrig och inte en enda gång har min sambo vaknat eller rest sig upp ur sängen för att komma upp och hjälpa mig dessa stunder. Jag menar gå och hämta vatten, hålla undan mitt hår, hämta papper, klappa om...något sådant hade jag verkligen uppskattat. Oftast ser det ju ut som om han sover, men det har jag mycket svårt att tänka mig. Här i ligger en stor irritation och besvikelse från min sida. Det är ju för vår skull jag äter dessa tabletter och inte en enda gång har jag fått en omtanke när detta inträffar! Han ligger bara där bredvid och sover så gott!
2. Hans bristande engagemang kring min hälsa. Jag saknar frågor som; är du nu helt återställd efter operationen? Hur känns ärret nu? Gör det ont någonstans? Har mensen kommit igång? Det är ALLTID jag som får informera, frågorna kommer aldrig. Jag anser att det här med mensen är en väldigt stor grej. Detta utifrån att vår läkare talade om för oss att min mens måste ha kommit igång regelbundet innan vi kan få någon hjälp. Förstår då inte varför intresset kring detta inte är större? Jag har nämnt för honom sedan förra mensen att jag inför denna mens är lite spänd inför att se om mensen kommer på dag 28 som tidigare och om den nu är regelbunden. Jag fick mens igår på dag 28!!! Det gjorde mig glad, men inga frågor från min sambo?!
3. Sedan var det det här med tiden för återkontroll och planering. Vi har fortfarande inte fått någon tid. Blir det då min angelägenhet igen att se till att vi får det? Inga frågor från min sambo kring detta (jo kanske en fråga har dykt upp) men absolut inte något eget driv kring att han tänker ordna med detta.
Vad gäller praktiskt stöd, inga problem, men lite känslomässigt stöd skulle göra mig nöjd! Känner mig ganska så ensam i allt detta, tyvärr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar