Om jag skulle ge det ett försök att ge en lagom beskrivning till bloggens namn "Sist men inte inte minst, eller hur var det"
Det var just det här med att vara sist...eller iallafall upplevelsen av att vara det. Jag har i andra sammanhang inte någon direkt erfarenhet av just detta med att bli sist. Jag är en tävlingsmänniska in i själen. Vill vara först jämt om det så bara handlar om struntsaker som att komma först upp för trapporna när de andra tar hissen, spurta om personer på målsträckan eller koppla ihop en jäkla radio på ett militärläger. Men jag gjorde det också snabbare än vår fänrik ;-) Jag var nästan alltid snabbast av tjejerna i klassen på att springa 400 meter, 800 meter och vid olika typer av hinderbanor. Jag kom iallafall aldrig sist! Dessa situationer har jag själv alltid kunnat påverka och det är ju riktigt fint när det är på det viset. Att vara sist i barnaverkstaden, kan jag förmodligen inte göra ett skit åt. Att inte ha kontroll över sitt liv och inte kunna påverka det i den riktning jag vill är riktigt dåligt.
Självklart är jag ju medveten om att vi såklart inte är helt sist när det kommer att handla om att få barn, men min upplevelse är precis just så. Alla i vår omgivning, och då menar jag verkligen alla, har fått barn och får barn. Men inte vi?! Smärtan numer är närmast obeskrivbar när vänner berättar att de ska ha barn eller när de får barn. Det är absolut den svarta sidan i allt det här. Att inte kunna glädjas i andras lycka, att känna sig utanför och att känna sig avundsjuk på andra. Detta går i perioder. Just nu är det en sådan period att jag inte vill gå på andras dop, vill inte delta i barnkalas, vill inte köpa presenter till de som fått bebisar. Jag är rent utsagt jävligt trött på att hela tiden fira andra som får barn!!!
Jag gjorde en gång en lista över de personer som fanns i vår omgivning som inte hade barn och ägnade mig en stund åt att drömma om i vilken ordning personerna skulle få barn och på vilken plats vi stod. Tittade på den listan nyligen och fann att i princip alla fått både sitt första och andra barn. Ägnade mig åt att göra en ny lista och det blev väldigt påtagligt hur sist vi var och hur länge vi fått vänta innan någon behagar att hjälpa oss på ett lämpligt sätt. Ilska väcktes i mig, främst gentemot sjukvården. I allt detta är jag väldigt medveten om att sjukvården har slösat med våra liv och det är det värsta av allt. Jag och min sambo har absolut gjort vad vi har kunnat och det ger mig ett inre lugn att åtminstone veta det.
Vad som också ger mig ett inre lugn just nu är att jag nästan helt har lagt tillbaka bollen på sjukvården. Jag kan för närvarande inte göra något mer än vad jag gör idag (äter min medicin) för att bli gravid. Och det bästa av allt är att det är känt för sjuvården också. Jag kommer förmodligen inte behöva övertala, intala och bevisa det för dem att vi behöver ytterligare hjälp. Även om min känsla har varit den hela tiden, min kropp kommer inte klara detta på egen hand, så har jag ju inte haft något konkret att komma med. Denna känsla tillsammans med ovissheten har sakta men säkert brytit ned mig, min glädje och mitt hopp, steg för steg. Jag har ganska nyligen fått ett svårt besked om mina förutsättningar att bli gravid på egen hand. När jag ser till det beskedet och när jag ser till alla de år vi levt under ovisshet, blir beskedet i sig inte särskilt svårt att ta. Svåra besked kan vara väldigt jobbiga att få, men utifrån min erfarenhet så är ovissheten så mycket värre.
Jag gläds i att jag känner min kropp väldigt väl och att jag förhållandevis fort uppfattar de signaler den skickar till mig. I allt detta har jag inte gått längre tid än nödvändigt när det kommer till att söka hjälp, vård, utredning och behandling. Det ger mig också ett inre lugn. Jag behöver inte klandra mig själv för de år som gått åt skogen, utan jag kan bara rakt ut skylla på sjukvården. Det förändrar inte min/vår situation förvisso. Men just det faktumet att jag kan skylla en del av detta på någon annan, gör mig större och inte mindre.
Nja vet inte om jag lyckades med en "lagom" beskrivning ;-)Barnaverkstaden, gravid, sist men inte minst, ovisshetBarnaverkstaden, gravid, sist men inte minst, ovisshet
Det var just det här med att vara sist...eller iallafall upplevelsen av att vara det. Jag har i andra sammanhang inte någon direkt erfarenhet av just detta med att bli sist. Jag är en tävlingsmänniska in i själen. Vill vara först jämt om det så bara handlar om struntsaker som att komma först upp för trapporna när de andra tar hissen, spurta om personer på målsträckan eller koppla ihop en jäkla radio på ett militärläger. Men jag gjorde det också snabbare än vår fänrik ;-) Jag var nästan alltid snabbast av tjejerna i klassen på att springa 400 meter, 800 meter och vid olika typer av hinderbanor. Jag kom iallafall aldrig sist! Dessa situationer har jag själv alltid kunnat påverka och det är ju riktigt fint när det är på det viset. Att vara sist i barnaverkstaden, kan jag förmodligen inte göra ett skit åt. Att inte ha kontroll över sitt liv och inte kunna påverka det i den riktning jag vill är riktigt dåligt.
Självklart är jag ju medveten om att vi såklart inte är helt sist när det kommer att handla om att få barn, men min upplevelse är precis just så. Alla i vår omgivning, och då menar jag verkligen alla, har fått barn och får barn. Men inte vi?! Smärtan numer är närmast obeskrivbar när vänner berättar att de ska ha barn eller när de får barn. Det är absolut den svarta sidan i allt det här. Att inte kunna glädjas i andras lycka, att känna sig utanför och att känna sig avundsjuk på andra. Detta går i perioder. Just nu är det en sådan period att jag inte vill gå på andras dop, vill inte delta i barnkalas, vill inte köpa presenter till de som fått bebisar. Jag är rent utsagt jävligt trött på att hela tiden fira andra som får barn!!!
Jag gjorde en gång en lista över de personer som fanns i vår omgivning som inte hade barn och ägnade mig en stund åt att drömma om i vilken ordning personerna skulle få barn och på vilken plats vi stod. Tittade på den listan nyligen och fann att i princip alla fått både sitt första och andra barn. Ägnade mig åt att göra en ny lista och det blev väldigt påtagligt hur sist vi var och hur länge vi fått vänta innan någon behagar att hjälpa oss på ett lämpligt sätt. Ilska väcktes i mig, främst gentemot sjukvården. I allt detta är jag väldigt medveten om att sjukvården har slösat med våra liv och det är det värsta av allt. Jag och min sambo har absolut gjort vad vi har kunnat och det ger mig ett inre lugn att åtminstone veta det.
Vad som också ger mig ett inre lugn just nu är att jag nästan helt har lagt tillbaka bollen på sjukvården. Jag kan för närvarande inte göra något mer än vad jag gör idag (äter min medicin) för att bli gravid. Och det bästa av allt är att det är känt för sjuvården också. Jag kommer förmodligen inte behöva övertala, intala och bevisa det för dem att vi behöver ytterligare hjälp. Även om min känsla har varit den hela tiden, min kropp kommer inte klara detta på egen hand, så har jag ju inte haft något konkret att komma med. Denna känsla tillsammans med ovissheten har sakta men säkert brytit ned mig, min glädje och mitt hopp, steg för steg. Jag har ganska nyligen fått ett svårt besked om mina förutsättningar att bli gravid på egen hand. När jag ser till det beskedet och när jag ser till alla de år vi levt under ovisshet, blir beskedet i sig inte särskilt svårt att ta. Svåra besked kan vara väldigt jobbiga att få, men utifrån min erfarenhet så är ovissheten så mycket värre.
Jag gläds i att jag känner min kropp väldigt väl och att jag förhållandevis fort uppfattar de signaler den skickar till mig. I allt detta har jag inte gått längre tid än nödvändigt när det kommer till att söka hjälp, vård, utredning och behandling. Det ger mig också ett inre lugn. Jag behöver inte klandra mig själv för de år som gått åt skogen, utan jag kan bara rakt ut skylla på sjukvården. Det förändrar inte min/vår situation förvisso. Men just det faktumet att jag kan skylla en del av detta på någon annan, gör mig större och inte mindre.
Nja vet inte om jag lyckades med en "lagom" beskrivning ;-)Barnaverkstaden, gravid, sist men inte minst, ovisshetBarnaverkstaden, gravid, sist men inte minst, ovisshet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar