Tre år och tre månader hade passerat när vi fick genomgå fertilitetsutredningen. Överallt står det att läsa att ett par, efter ett års försök att bli gravida utan resultat, ska få genomgå en sådan utredning. Under den här perioden mådde vi båda ganska så dåligt och oron var så oerhört stor inför vad man eventuellt kunde komma fram till i denna utredning, som skulle säga något om våra förutsättningar att få barn. Julen började närma sig när en rad blodprover togs på mig. Prover på alla möjliga sorters hormonvärden vid olika tidpunkter i menscykeln. Jag var särskilt orolig inför provsvaret som skulle visa om jag hade kommit in i klimakteriet. De kallade ju såklart detta prov för något annat som jag inte minns idag. Det visade sig dock inte vara så, vilket var en lättnad. Vi oroade oss även inför resultatet av spermaprovet, men även det visade sig vara normalt fick jag veta några dagar innan julafton. Det förvånade mig lite att jag var den som fick veta detta först, framför min sambo. Jag skulle även genomgå en undersökning för att titta på äggstockarna och göra en spolning av äggledarna. Jag hade förstås läst en himla massa hemskheter om denna undersökning på google och förstått av olika inlägg folk gjort att den skulle göra fruktansvärt ont. Jag var livrädd innan och berättade om vad jag hört för den läkare som skulle genomföra undersökningen. Han förklarade att den sk ballongen som de numer för in inte alls är så stor som den var förr och att det inte skall göra ont. Det gjorde det inte heller, det spände lite när de skulle föra in föremålet. När de sedan spolade äggledarna med vätskan uppstod någon form av tyngd eller tryck, men inget som gjorde ont. Skärmen visade att även vätskan fick passera genom äggledarna och därmed var det klart att allt stod rätt till. Det som kvarstod var mitt fortfarande allt för höga prolaktinvärde. Vi hade nu bytt läkare, vilket jag var väldigt glad över. Jag ansåg att den tidigare läkaren inte gjorde vad hon skulle och jag ville inte att hon skulle slösa med våra år längre, allt med henne gick väldigt långsamt. Den nya läkaren kändes väldigt duktig, inkännande och framförallt angelägen om att saker skulle ske.
En remiss skickades i början av året 2012 till endokrinologiska avdelningen, hormonexperterna : ) Även här hade jag tur som fick en endokrinolog som jag fick förtroende för. Vid vår första träff gjorde hon en del kontroller över mitt blodtryck och ställde en del frågor. Hon tittade på de provsvar som fanns i journalen, provsvar från de blodprov jag tagit under tiden jag ätit pravidelen. Hon ifrågasatte då varför inte någon skrivit en remiss mycket tidigare, för vad hon kunde se hade jag inte haft något normalt värde någon gång under dessa år?! Först nu fick jag en bra och saklig förklaring till varför jag inte kunde bli gravid när mitt värde var för högt. Hon förklarade att min kropp fungerar som en ammande mamma. Prolaktinvärdet går upp när man blir gravid och styr amningen, man brukar kalla prolaktinet för mjölkhormonet. En del kvinnor som befinner sig i mitt tillstånd kan få mjölk ur brösten utan att vara gravida eller utan att ha fått barn. Så har det inte varit i mitt fall. Och det vet ju de flesta att det brukar vara svårt att bli gravid när man ammar, ägglossningen uteblir ju då. Så min kropp är alltså en ammande mamma eller ja fast inte ; )
Nu började det hända grejer direkt. Jag fick i mars höja min dos av pravidel till 3 tabletter dagligen under några veckors tid. Sedan höjdes dosen till 5 tabletter dagligen i april. Det är nu blodproverna kommer igång på riktigt, jag får lämna regelbundna blodprover för att vi ska ha kontroll över att mitt värde går ned, och det gör det. När vi började i mars hade jag ett värde på 1200, i juni är mitt värde nere på 850 och jag äter då 8 tabletter dagligen (maxdos). Jag har vid tidpunkten inga större biverkningar utöver den jävla tröttheten. Men jag köpte det mot att jag såg att tabletterna hjälpte. Normalt värde ska ligga på under 690. I juli har jag kommit ned på ett värde av 690 och vi firar det under vår semester i samband med min kusins bröllop. Det var en rolig sommar med två bröllop i Stockholm. Jag åt nu 9 pravidel om dagen.
Vi hade nu också lagt ut vårt hus till salu, vi hade kommit fram till att vi ville bo på en gård på landet! Det var liksom mer vi och vi letade febrilt på hemnet dagligen.
Min menscykel var så regelbunden som den bara kunde bli, 28 dagar och ägglossning på 14:e dagen. Jag kände av ägglossningen tydligt. Så kom den dagen i augusti, då mensen inte kom som beräknat. Jag kände av en egendomlig trötthet, spända bröst och illamående sköljde över då och då. Jag avvaktade en vecka, för att vara riktigt säker. När jag testade var jag nästan säker på vad resultatet skulle visa. Jag hade redan dagen innan nämnt för min sambo att jag trodde jag var gravid. Jag testade en fredagsmorgon och resultatet dök upp väldigt snabbt "GRAVID". Lyckan var total och jag grät av lättnad. Min sambo var mest chockad och tyst, jag pratade oavbrutet. Den dagen på jobbet var riktigt härlig! Jag plockade med glädje bort medicinen, man ska sluta äta den när man blir gravid.
Gravidsymtomen visade sig avta fort, redan kommande helg försvann de ömmande brösten. Med detta kom en obeskrivbar oro. Jag kände nästan bara en oro och inte så mycket glädje och spänning som jag trott jag skulle göra. Jag visste till slut inte vart jag skulle göra av mig själv, jag var hemma från jobbet i tre dagar då jag hade ont i magen och då jag inte kunde koncentrera mig på något annat. Jag fick glädjas åt graviditeten i ca två veckor, i vecka 7 fick jag en blödning som fortsatte och fortsatte. Det vaginala ultraljudet visade ett pågående missfall samt att graviditeten förmodligen avstannat tidigt i v 5-6.
Nu följde en svår och jobbig tid, vi berättade för familj om vår historia och om missfallet. Det kändes skönt. Jag tyckte att livet var jävla orättvist, vi känner hur många som helst som blivit gravida och fått behålla graviditeten hela vägen. Jag hade inte uppfattat att någon vi kände råkat ut för detta, hade inte vi varit med om tillräckligt var en fråga som surrade i huvudet?!
Med detta följde en läkningsprocess och sedan var det dags att börja med hormonmedicinen igen i oktober. Nu hade jag bytt till preparatet norprolac. Så himla skönt! Jag behövde nu endast ta två norprolac till kvällen, istället för att äta tre pravidel tre gånger om dagen. Jag kände mig mindre sjuk. Tröttheten försvann och det kändes fantastiskt att kunna vara vaken och koncentrerad. Jag kunde nu köra bil längre sträckor och somnade inte i soffan på kvällen : )
När vi började med norprolac i oktober hade jag ett prolaktinvärde på 2200, i december hade jag redan kommit ned på normalt värde 690. Denna gång ville jag att vi skulle börja försöka först efter att jag haft normalt värde i några månader och att det gärna fick sjunka ytterligare. I januari hade jag ett värde på 500 och i februari 2013 blev jag gravid för andra gången.
Även denna gång dominerade oroskänslan. En oförklarlig oro som bara trängde sig på. Min mamma försökte komma med positiva ord och försökte hjälpte mig att minska oron. Hon påtalade ett par gånger att det inte var bra om jag oroade mig för mycket. Jag kunde inte styra över detta och tyvärr så var min känsla gång på gång denna "min kropp kommer inte klara detta på egen hand" ?!. Det var en fruktansvärd känsla. Min sambo och mina föräldrar var glada och hade funderingar kring om det kunde vara tvillingar, ljushårig, när bebisen skulle komma och så vidare. Jag kände bara att något var fel. Jag reagerade även nu på att graviditetssymtomen avtog i perioder, min mamma sa att det var fullt normalt, men det kände inte jag.
Efter två veckor uppstod en hastig smärta i ena äggstocken. Jag var på jobbet och fick svårt att sitta. Smärtan tilltog och jag blev så dålig att jag fick åka hem. Jag skakade och hade svårt att gå till bilen, nu såhär i efterhand skulle jag aldrig kört bilen hem själv. Men jag tänkte att om jag bara får komma hem blir det bra. Det rann svettdroppar från min panna. Jag kom hem och la mig i sängen, livrädd. Utomkvedshavandeskap malde i mitt huvud. Smärtan avtog och jag slappnade av. Men efter två timmar kom den tillbaka igen. Jag kontaktade då gynakuten. Där fick jag rådet att ta två alvedon och lägga mig. Jag hade då skattat min smärta till en 8 av 10. Jag pratade med sköterskan om min oro för utomkvedshavandeskap, men fick då till svar att jag knappt skulle kunna prata med henne om så var fallet. Jag ifrågasatte lämpligen i att ta alvedon om det rörde sig om ett utomkvedshavandeskap, om äggledaren höll på att spricka och därmed en inre blödning skulle uppstå kanske jag inte skulle känna det om jag tagit alvedon. Sköterskan sa även att jag såklart fick komma in om jag fick ondare, jag vet att jag då ifrågasatte hur det skulle kunna göra så mycket ondare. Smärtan avtog dock senare på kvällen. Resterande av veckan var jag hemma från jobbet. Vi hade en tid för vaginalt ultraljud på fredagen, jag var då i vecka 7.
Fertilitetsutredning, norprolac, endokrinolog, gravid, gravidsymtom, missfall, utomkvedshavandeskap
En remiss skickades i början av året 2012 till endokrinologiska avdelningen, hormonexperterna : ) Även här hade jag tur som fick en endokrinolog som jag fick förtroende för. Vid vår första träff gjorde hon en del kontroller över mitt blodtryck och ställde en del frågor. Hon tittade på de provsvar som fanns i journalen, provsvar från de blodprov jag tagit under tiden jag ätit pravidelen. Hon ifrågasatte då varför inte någon skrivit en remiss mycket tidigare, för vad hon kunde se hade jag inte haft något normalt värde någon gång under dessa år?! Först nu fick jag en bra och saklig förklaring till varför jag inte kunde bli gravid när mitt värde var för högt. Hon förklarade att min kropp fungerar som en ammande mamma. Prolaktinvärdet går upp när man blir gravid och styr amningen, man brukar kalla prolaktinet för mjölkhormonet. En del kvinnor som befinner sig i mitt tillstånd kan få mjölk ur brösten utan att vara gravida eller utan att ha fått barn. Så har det inte varit i mitt fall. Och det vet ju de flesta att det brukar vara svårt att bli gravid när man ammar, ägglossningen uteblir ju då. Så min kropp är alltså en ammande mamma eller ja fast inte ; )
Nu började det hända grejer direkt. Jag fick i mars höja min dos av pravidel till 3 tabletter dagligen under några veckors tid. Sedan höjdes dosen till 5 tabletter dagligen i april. Det är nu blodproverna kommer igång på riktigt, jag får lämna regelbundna blodprover för att vi ska ha kontroll över att mitt värde går ned, och det gör det. När vi började i mars hade jag ett värde på 1200, i juni är mitt värde nere på 850 och jag äter då 8 tabletter dagligen (maxdos). Jag har vid tidpunkten inga större biverkningar utöver den jävla tröttheten. Men jag köpte det mot att jag såg att tabletterna hjälpte. Normalt värde ska ligga på under 690. I juli har jag kommit ned på ett värde av 690 och vi firar det under vår semester i samband med min kusins bröllop. Det var en rolig sommar med två bröllop i Stockholm. Jag åt nu 9 pravidel om dagen.
Vi hade nu också lagt ut vårt hus till salu, vi hade kommit fram till att vi ville bo på en gård på landet! Det var liksom mer vi och vi letade febrilt på hemnet dagligen.
Min menscykel var så regelbunden som den bara kunde bli, 28 dagar och ägglossning på 14:e dagen. Jag kände av ägglossningen tydligt. Så kom den dagen i augusti, då mensen inte kom som beräknat. Jag kände av en egendomlig trötthet, spända bröst och illamående sköljde över då och då. Jag avvaktade en vecka, för att vara riktigt säker. När jag testade var jag nästan säker på vad resultatet skulle visa. Jag hade redan dagen innan nämnt för min sambo att jag trodde jag var gravid. Jag testade en fredagsmorgon och resultatet dök upp väldigt snabbt "GRAVID". Lyckan var total och jag grät av lättnad. Min sambo var mest chockad och tyst, jag pratade oavbrutet. Den dagen på jobbet var riktigt härlig! Jag plockade med glädje bort medicinen, man ska sluta äta den när man blir gravid.
Gravidsymtomen visade sig avta fort, redan kommande helg försvann de ömmande brösten. Med detta kom en obeskrivbar oro. Jag kände nästan bara en oro och inte så mycket glädje och spänning som jag trott jag skulle göra. Jag visste till slut inte vart jag skulle göra av mig själv, jag var hemma från jobbet i tre dagar då jag hade ont i magen och då jag inte kunde koncentrera mig på något annat. Jag fick glädjas åt graviditeten i ca två veckor, i vecka 7 fick jag en blödning som fortsatte och fortsatte. Det vaginala ultraljudet visade ett pågående missfall samt att graviditeten förmodligen avstannat tidigt i v 5-6.
Nu följde en svår och jobbig tid, vi berättade för familj om vår historia och om missfallet. Det kändes skönt. Jag tyckte att livet var jävla orättvist, vi känner hur många som helst som blivit gravida och fått behålla graviditeten hela vägen. Jag hade inte uppfattat att någon vi kände råkat ut för detta, hade inte vi varit med om tillräckligt var en fråga som surrade i huvudet?!
Med detta följde en läkningsprocess och sedan var det dags att börja med hormonmedicinen igen i oktober. Nu hade jag bytt till preparatet norprolac. Så himla skönt! Jag behövde nu endast ta två norprolac till kvällen, istället för att äta tre pravidel tre gånger om dagen. Jag kände mig mindre sjuk. Tröttheten försvann och det kändes fantastiskt att kunna vara vaken och koncentrerad. Jag kunde nu köra bil längre sträckor och somnade inte i soffan på kvällen : )
När vi började med norprolac i oktober hade jag ett prolaktinvärde på 2200, i december hade jag redan kommit ned på normalt värde 690. Denna gång ville jag att vi skulle börja försöka först efter att jag haft normalt värde i några månader och att det gärna fick sjunka ytterligare. I januari hade jag ett värde på 500 och i februari 2013 blev jag gravid för andra gången.
Även denna gång dominerade oroskänslan. En oförklarlig oro som bara trängde sig på. Min mamma försökte komma med positiva ord och försökte hjälpte mig att minska oron. Hon påtalade ett par gånger att det inte var bra om jag oroade mig för mycket. Jag kunde inte styra över detta och tyvärr så var min känsla gång på gång denna "min kropp kommer inte klara detta på egen hand" ?!. Det var en fruktansvärd känsla. Min sambo och mina föräldrar var glada och hade funderingar kring om det kunde vara tvillingar, ljushårig, när bebisen skulle komma och så vidare. Jag kände bara att något var fel. Jag reagerade även nu på att graviditetssymtomen avtog i perioder, min mamma sa att det var fullt normalt, men det kände inte jag.
Efter två veckor uppstod en hastig smärta i ena äggstocken. Jag var på jobbet och fick svårt att sitta. Smärtan tilltog och jag blev så dålig att jag fick åka hem. Jag skakade och hade svårt att gå till bilen, nu såhär i efterhand skulle jag aldrig kört bilen hem själv. Men jag tänkte att om jag bara får komma hem blir det bra. Det rann svettdroppar från min panna. Jag kom hem och la mig i sängen, livrädd. Utomkvedshavandeskap malde i mitt huvud. Smärtan avtog och jag slappnade av. Men efter två timmar kom den tillbaka igen. Jag kontaktade då gynakuten. Där fick jag rådet att ta två alvedon och lägga mig. Jag hade då skattat min smärta till en 8 av 10. Jag pratade med sköterskan om min oro för utomkvedshavandeskap, men fick då till svar att jag knappt skulle kunna prata med henne om så var fallet. Jag ifrågasatte lämpligen i att ta alvedon om det rörde sig om ett utomkvedshavandeskap, om äggledaren höll på att spricka och därmed en inre blödning skulle uppstå kanske jag inte skulle känna det om jag tagit alvedon. Sköterskan sa även att jag såklart fick komma in om jag fick ondare, jag vet att jag då ifrågasatte hur det skulle kunna göra så mycket ondare. Smärtan avtog dock senare på kvällen. Resterande av veckan var jag hemma från jobbet. Vi hade en tid för vaginalt ultraljud på fredagen, jag var då i vecka 7.
Fertilitetsutredning, norprolac, endokrinolog, gravid, gravidsymtom, missfall, utomkvedshavandeskap
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar