Min sambo har varit lite tystlåten och dragit sig tillbaka igår och idag, jag tänkte ju såklart "vad har jag sagt eller gjort nu då"?! Stämningen har varit lite tyst och spänd. När vi åkte hem från jobbet idag berättade han att saker och ting kommit ifatt honom. Han har nyligen träffat några av sina vänner och det blev nog då väldigt tydligt för honom var de står i livet med barn. Han uppgav att han kände sig uppgiven och värdelös. Usch jag känner ju så otroligt mycket igen mig i dessa känslor, även om jag den senaste tiden har mått psykiskt bättre. Den senaste tiden har varit mer positiv för oss, som jag uppfattar det. Vi har tänkt på andra saker än barn och sörjer inte situationen lika mycket längre. Jag blev lite orolig över hans nedstämdhet och kände jag orkar inte gå tillbaka dit igen. Till saken hör också att han uttryckte en viss avsaknad av intresse och omtanke från sina föräldrar och syskon. Han undrade varför de aldrig frågar hur det är med oss, på samma sätt som mina föräldrar gör. Jag kunde tyvärr inte annat än att hålla med, de har inte varit mycket att hålla i när det blåser. Jag tänker att de inte är vana vid problem och ledsamheter och därmed vet de inte hur de ska fråga, vad de ska säga osv. De har varit ganska så förskonade från problem. Jag själv pratar med både mina föräldrar och med kollegor om situationen, vilket gör livet lite lättare emellanåt. När jag berättade det för honom sa han med ledsen röst "men ingen pratar med mig"...usch jag blev så ledsen när han sa så men samtidigt arg när jag tänker på hur jäkla frånvarande hans familj varit i allt detta. Inte en fråga, inte ett samtal, inte någon omtankespresent, inte något besök å inget bjuda på fika eller mat??! Det ska de få höra någon gång, det lovar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar