"Glad" midsommar...

Nja vet inte riktigt hur det har kommit att bli med vår midsommar och om vi är särskilt glada idag?! När vi var yngre var det ju fest å dans hela dagen lång med nära å kära. De nära å kära har ju numer barn och därmed lite lugnare midsommartillställningar. Typ dans runt midsommarstången och lek med barnen. Vänner med barn i ungefär samma ålder firar midsommar med varandra å vi hör inte in där. Vi har många gånger anordnat fest vid midsommar, men inte idag. Vi har inte blivit inbjuden till någon annans fest heller. En del vill nog inte bjuda oss, då de tänker att vi inte vill komma pga. alla barn. Kanske är det just precis så, men frågan hade ju alltid varit fri att ställa. Isoleringen blir lite av ett faktum, jag har funderat ett par gånger "vilka skulle vi ha firat midsommar med idag om vi hade fått barn när vi hade velat å när alla andra fick".

Jag gillar ju traditioner, dans runt midsommarstången och midsommarkrans. Men det blir liksom mer och mer patetiskt att göra dessa saker utan barn. Förut har vi nästan alltid firat med personer där det finns en eller två par med barn, jag har då såklart tagit tillfället i akt att hänga med barnen å dansa runt stången.

Det känns som att vi blir bestulna på "mellanlivet" på något sätt och går rakt in i pensionärslivet. Eller iaf i det skedet i livet när föräldrarna blir ensamma efter att barnen flyttat ut. De vet inte vad de ska göra längre. Vi har genomlevt ungdomslivet med fest och roligheter och det normala nu hade varit familjelivet med allt vad det innebär. Vi befinner oss inte i ungdomens tider längre utan känns mer som ett utmattat gammalt par som sitter hemma och är trötta på midsommarfirande efter alla år av firande med barnen. Men så är det ju inte...