Man måste ju få tillåta sig...

I morse var jag inne på gynavdelningen för att lämna blodprov inför morgonens UL och samtal med RMC. Tror nog att jag kommer få höja dosen till 150 IE. Läste en annan blogg igår och blev lite glad i hjärtat. Under pågående IVF behandling tillåter jag mig liksom inte att tänka framåt. Jag tänker bara här och nu, inte framåt i rädsla för att bli besviken. Jag vågar knappt tänka äggplock å ännu mindre äggåterföring, jag får inte ta det för givet om jag inte kommer dit. Besvikelsen blir för stor då. Förmodligen kommer detta av alla de besvikelser jag levt mig igenom under de 5 åren vi nu har försökt få barn. Jag blir rädd när någon frågar mig "när blir det äggplock då" och brukar kort svara "jag vet inte, jag är inte där ännu". Men hur eller hur så hade iaf den här personen så härligt skrivit på sin blogg ungefär såhär "det finns alltså en liten liten chans att vi är gravida vid årets slut...att få fira jul gravid". Då tänkte jag "ja och det gäller ju faktiskt oss också". Visserligen har jag också tänkt den tanken, men slår bort den ganska snart igen. Bloggarens tanke var liksom så befriande, allt detta handlar ju om att bli gravid och få en bebis och inget annat! Jag måste få tillåta mig att tänka positivt och med hoppfullhet! Lika väl som att jag inte är gravid vid jul lika väl kan jag vara gravid vid jul. Och visst blir det hela lite roligare om jag stannar vid tanken att vara gravid i jul. Det tjänar ju ingenting till att gå och tänka med försiktighet, besviken blir jag ju ändå oavsett hur jag tänker! Så nu tänker jag tillåta mig att tänka lite mer framåt "i slutet av kommande vecka får jag veta datum för äggplock" "denna jul kan vi få fira gravida" :)