Vi åkte hemåt och lämnade små ägg och ett gäng simmare kvar

Nu är det gjort! Dagen fram till lunch har varit både en psykisk och fysisk anspänning, men framförallt psykisk! En egendomlig situation, men ända så normal på något vis. Vi var fyra par på ett stort rum med skynken mellan. Vi var först in, varpå samma moment vi genomgick upprepades på par efter par. Mannen fick lämna sina simmare direkt och under tiden blev jag visad till vårt "rum" där jag fick byta om till en lång rock, långa strumpor, tossor och hårnät. Satt på sängen och väntade lite nervös över hur det skulle gå för mannen men snipp, snapp så hörde jag hans röst på ingående. Första steget avklarat och vi blev lite lättade båda två, mest mannen tror jag allt. Sen följde en lååååång väntan. I rummet spelades klassisk musik, lät likadant hela tiden. Kanske det hade en lugnande effekt. Det tryckte på rejält i äggstockarna och jag tänkte nu får de allt rappa på annars så ägglossar snart alla mina ägg. Jag hade fått för mig att det var bra med en fylld urinblåsa...dessutom....låg där och knep. Fick till slut gå på toan och försöka tömma halva blåsan, allt detta stök visade sig dock vara helt onödig då sköterskan bad mig gå och kissa innan ingreppet! En nervös väntan på två timmar passerade innan det var dags.

Därpå följde en rad sterila rutiner innan vi fick komma in på operationsrummet. Innan fick jag väga mig i en sluss, jag tittade på vågen och konstaterade att jag gått ned 12 kg?! Från 61 till 49? Helst ville jag nu komma in på rummet och få allt överstökat, ville inte ha något krångel. Men jag fick ändå upplysa sköterskan om att "vågen inte stämmer". Så av vågen och så på igen, 49 kg. "Näe kan inte stämma" säger jag "jo men det gör den nog säger" min sambo. Sköterskan börjar tvivla "näe kanske du inte väger 49 kg ändå". Hon byter skor, kilar ut efter annan våg, in i slussen igen, byter skor och lägger ned den nya vågen som visar låg batterinivå. Då tröttnar vi och det får räcka med en muntlig redovisning av min vikt. Inne i operationsrummet fanns fyra personer. Min sambo, tryggheten, sitter vid min sida. Allt går fort! Lokal bedövningen läggs, ja det kändes. Det stack på något viss, men det gick att uthärda. Momentet innan var nästan värre, då de skulle torka av. Detta innebar att de stoppade upp ett gäng med små dukar vilket gav upphov till en väldigt obehaglig känsla. Läkaren tar sedan fram ultraljudsstaven, jag får lite panik då jag ju inser att jag inte fått mitt morfin ännu. Säger till min sambo "de har ju inte sprutat något i armen ännu". Sköterskan förklarar sedan att de först bara ska gå in och titta, de skrattar när jag berättar om min panikkänsla. 9 äggblåsor fanns det där inne :-)Morfinet gör mig skönt yr och varm, men jag är fullt medveten och med i rummet. Inte alls så "borta" som jag hoppats på. Själva punkteringen kändes den med, jag kan inte sticka under stolen med det!Det som kändes var ett stick och att det spänner till varje gång de punkterar en blåsa. Men det gick fort, de bad mig fokusera på andningen då jag tydligen höll andan till och från. De berättade när de fått fram det första ägget, det gick också fort. Sedan fick vi inte veta mer om det blev några andra ägg.

Väl inne på rummet igen, berättade sköterskan att hon skulle återkomma om ca 1½ timme för vidare information. Jag gnällde lite "å ska vi få vänta så länge tills vi får veta hur många ägg det blev". Lång, lång, lång väntan! Den klassiska musiken gnolade för fullt och par hämtades ut för sina äggplock och kom tillbaka. Jag fick två rent ut sagt äckliga Wasa knäcken med en så där torr gegga mellan. Väntan började bli outhärdlig, musiken gnolade, folk prasslade för att få fram sina knäckebröd och det lätt som ett gäng hästar stod inne på rummet och åt. Jag ägnade mig åt att räkna på hur många ägg det skulle kunna fått fram utifrån den statistik som finns (75-80%) och kom då fram till att det borde finnas sju ägg, jag drog av lite och tänkte bara det är över fem så blir jag glad MEN sen blev det äntligen vår tur att ta med våra saker och följa med sköterskan. Jag såg siffran 7 på hennes papper och vi fick veta att ingreppet givit 7 ägg :-) Skönt, lättnad, glädje!!!

Ikväll ska jag börja med progesteron vagitorie och vi får komma tillbaka på onsdag för återföring om ägg och simmare gör som de ska nu. Hoppas de ligger och myser med varandra nu i sina skålar! Vi har sovit i soffan sedan vi kom hem! Vi köpte med oss ett gäng mumsiga kanelbullar hem som vi ska smaska på till drömkåken ikväll. Jag mår ganska bra även om det spänner och sticker till ibland i mage, äggstockar och i det undre livet. Å så till det där med urinblåsan, den ska vara fylld till återföringen ;-) I historien och i sagornas värld har siffran 7 en betydelsefull och magisk mening. Mina tankar går i första hand till de 7 små dvärgarna ;-) Men vad sägs om 7 vackra flickor i en ring och världens 7 underverk!