Nu lämnar vi det gamla och går in i ett nytt kapitel!

Igår var vi och lämnade blodprov avseende hepatit och hiv, inför IVF. Det räckte med ett rör, som tur var, vi trodde de skulle ta sju rör blod. Jag lämnade också prolaktinprovet, ska bli spännande att se vad värdet ligger på. Igår fick vi också kallelse till vår läkare på gyn, för planering och återkontroll. Vi ska dit den 7 juni. Nu håller vi tummen för att allt går smidigt!

IVF, prolaktin, blodprov 

Ingen pratar med mig...

Min sambo har varit lite tystlåten och dragit sig tillbaka igår och idag, jag tänkte ju såklart "vad har jag sagt eller gjort nu då"?! Stämningen har varit lite tyst och spänd. När vi åkte hem från jobbet idag berättade han att saker och ting kommit ifatt honom. Han har nyligen träffat några av sina vänner och det blev nog då väldigt tydligt för honom var de står i livet med barn. Han uppgav att han kände sig uppgiven och värdelös. Usch jag känner ju så otroligt mycket igen mig i dessa känslor, även om jag den senaste tiden har mått psykiskt bättre. Den senaste tiden har varit mer positiv för oss, som jag uppfattar det. Vi har tänkt på andra saker än barn och sörjer inte situationen lika mycket längre. Jag blev lite orolig över hans nedstämdhet och kände jag orkar inte gå tillbaka dit igen. Till saken hör också att han uttryckte en viss avsaknad av intresse och omtanke från sina föräldrar och syskon. Han undrade varför de aldrig frågar hur det är med oss, på samma sätt som mina föräldrar gör. Jag kunde tyvärr inte annat än att hålla med, de har inte varit mycket att hålla i när det blåser. Jag tänker att de inte är vana vid problem och ledsamheter och därmed vet de inte hur de ska fråga, vad de ska säga osv. De har varit ganska så förskonade från problem. Jag själv pratar med både mina föräldrar och med kollegor om situationen, vilket gör livet lite lättare emellanåt. När jag berättade det för honom sa han med ledsen röst "men ingen pratar med mig"...usch jag blev så ledsen när han sa så men samtidigt arg när jag tänker på hur jäkla frånvarande hans familj varit i allt detta. Inte en fråga, inte ett samtal, inte någon omtankespresent, inte något besök å inget bjuda på fika eller mat??! Det ska de få höra någon gång, det lovar jag.

Jäkla gnällarslen!

Kom på två saker till som människor säger och/eller klagar över som irriterar mig.

Allt som oftast gnäller småbarnsföräldrar över hur lite de får sova; att de haft en jobbig natt, hur
"kul"det är när barnen vaknar klockan 05.00 på morgonen, gnäll, gnäll å åter gnäll. Usch det är ju jävla irriterande att höra. Hela jag har då lust att vråla åt dem " va fan tror du att man skaffar barn för att få sova din idiot" "var glad över att du får vakna till dina härliga ungar" "var glad över att de vaknar" mm. Jäkla gnällarslen, skit i å skaffa barn om du vill sova din gris! Anledningen till att jag i detta resonemang väljer att uttrycka mig på sättet "skaffa barn" är för att jag tänker att de personer som gnäller som ovan är personer som just "skaffar barn" och inte har vett att vara mer tacksamma.

Sedan irriterar jag mig också otroligt på människor som har barn som säger att de är "barnfria". Jäkla konstigt...man blir väl aldrig barnfri även om ungarna för stunden är hos kompisar? De säger det också på ett sätt så att det ska låta lite lyxigt och kommentarer från andra blir då oftast "nämen vad mysigt vad ska ni hitta på då". Näe det är inte mysigt att vara "fri" från barn eller hur man nu ska uttrycka det. Fråga mig så kan jag berätta...

 

Trött, finnig och sur

Det är såååå grått ute, bara regnar. Själv känner jag mig trött, urtrött. Nästan på gränsen till medvetslös ibland tror jag. Jag sitter på jobbet nu framför datorn och ögonen svider och snurrar runt i huvudet på mig.Vet inte om det är årstiden, vädret, att det börjar närma sig semestern eller om medicinerna har börjat spöka med mig igen. Usch vill inte tillbaka till den där vidriga tröttheten som infunnit sig under alla åren jag åt pravidel. Medicinerna sätter mina hormoner i obalans tror jag för jag har fått finnar som en tonåring och känner att jag lätt blir sur och tvär.

Denna vecka ska jag lämna blodprov på prolaktinet, det första sedan jag började äta medicinen efter operationen. Sedan ska vi båda lämna de rutinmässiga blodproverna inför remissen till IVF.

IVF, trött, blodprover

Det egna drivet har infunnit sig

Haha märkligt. Idag ringde min kära sambo till mig på mitt jobb. Han berättade att han ringt växeln och bett om att få prata med vår läkare. Och konstigt nog hade han blivit kopplad till henne direkt och fått pratat....det var verkligen det märkligaste. När jag söker henne kommer jag först till mottagningen, där får jag lämna mitt telefonnummer, sedan blir jag uppringd på en särskild tid, först då kan jag redogöra för mitt ärende, får sedan en telefontid en vecka senare och först då får jag prata med läkaren. Han är en finurlig kille allt!

Hur som helst fick han då veta att vi kommer bli kallade till henne i mitten på juni, vi står med på listan över junibesöken. Hon berättade att hon resonerat med den läkare som opererade mig samt en annan läkare och att de alla tre var eniga om att vi skulle få en remiss för IVF : ) Innan dess ska vi ta standard blodprover såsom HIV, hepatit osv. Jag ska lämna blodprov avseende prolaktinet, som ska vara normalt innan IVF kliniken tar emot oss. Så nästa vecka börjar det köra igång lite smått, för då ska vi båda lämna blodprover. Kan inte säga annat än att jag faktiskt tycker det ska bli lite spännande!

Lite irritation

Funderar över några saker nu som ger upphov till viss irritation från min sida. Det rör 3 saker

1. Jag äter ju hormontabletter. En biverkan av dem är illamående. I och med att jag tar dem på kvällen innan jag går och lägger mig händer det då och då att jag vaknar på natten och mår väldigt illa och känner ett akut behov av att spy. Det slutar alltid med att jag måste kasta mig ur sängen för att springa in på toaletten, oftast hinner jag inte hela vägen fram utan måste fånga spyan i munnen fram till toalettstolen. Sedan ligger jag där en stund och kavalkadspyr. Därefter måste jag borsta tänderna för att sedan helt utmattad gå och lägga mig igen. Aldrig och inte en enda gång har min sambo vaknat eller rest sig upp ur sängen för att komma upp och hjälpa mig dessa stunder. Jag menar gå och hämta vatten, hålla undan mitt hår, hämta papper, klappa om...något sådant hade jag verkligen uppskattat. Oftast ser det ju ut som om han sover, men det har jag mycket svårt att tänka mig. Här i ligger en stor irritation och besvikelse från min sida. Det är ju för vår skull jag äter dessa tabletter och inte en enda gång har jag fått en omtanke när detta inträffar! Han ligger bara där bredvid och sover så gott!

2. Hans bristande engagemang kring min hälsa. Jag saknar frågor som; är du nu helt återställd efter operationen? Hur känns ärret nu? Gör det ont någonstans? Har mensen kommit igång? Det är ALLTID jag som får informera, frågorna kommer aldrig. Jag anser att det här med mensen är en väldigt stor grej. Detta utifrån att vår läkare talade om för oss att min mens måste ha kommit igång regelbundet innan vi kan få någon hjälp. Förstår då inte varför intresset kring detta inte är större? Jag har nämnt för honom sedan förra mensen att jag inför denna mens är lite spänd inför att se om mensen kommer på dag 28 som tidigare och om den nu är regelbunden. Jag fick mens igår på dag 28!!! Det gjorde mig glad, men inga frågor från min sambo?!

3. Sedan var det det här med tiden för återkontroll och planering. Vi har fortfarande inte fått någon tid. Blir det då min angelägenhet igen att se till att vi får det? Inga frågor från min sambo kring detta (jo kanske en fråga har dykt upp) men absolut inte något eget driv kring att han tänker ordna med detta.

Vad gäller praktiskt stöd, inga problem, men lite känslomässigt stöd skulle göra mig nöjd! Känner mig ganska så ensam i allt detta, tyvärr!

Väntar på tid

Det har nu gått drygt två månader sedan jag opererades för utomkvedshavandeskap. Man sa i samband med utskrivningen att jag skulle bli kallad till min läkare inom tre månader för återkontroll och planering framåt. Min läkare var å besökte mig innan utskrivning och hon meddelade samma sak. Hon sa också att min mens var tvungen att komma igång först och prolaktinvärdet gå ned till normalt innan vi kunde få någon hjälp. Jag har redan haft båden mens och ägglossning sedan operationen och väntar nu in mensen som ska komma på söndag el måndag. Ska bli lite spännande att se hur regelbunden mensen är. Fy vad besviken jag kommer att bli om hon dröjer med kallelsen, jag tänker att är det någon som de verkligen borde ha bevakning på så är det mig/oss. Har vi inte fått någon kallelse innan sista maj, får jag väl ringa och ligga på som vanligt!Utomkvedshavandeskap, ägglossning, mens

Experten...

Jag tror att jag med tiden har blivt någon form av expert på att uppmärksamma personer som är gravida. Alltså då menar jag ju såklart tidigt, innan de har berättat något. Jag kan rabbla hur många personer som helst, där jag räknat ut att de varit gravida innan de har berättat något. Med så otroligt många människor som blivit gravida i vår omgivning, tycker jag nu att tecknen är superlätta att se. Önskar jag bara kunde skita i det, men det går liksom inte. Jag ödslar en massa energi åt att gå runt och analysera folk. Såklart handlar det ju om en rädsla från min sida om att de allra sista som är kvar ska bli gravida före oss, därför är jag så otroligt uppmärksam. Å då är jag ju dessutom förberedd när de väl berättar, då behöver jag ju inte rasa ihop känslomässigt. Gravida, tecknen

Konstig policy kring IVF

Har idag funderat över det här med landstingsfinansierad IVF. Har lyckats läsa mig till att vi i Linköpingsregionen bara får två försök?!! Vad i helvete! Förstår inte riktigt sättet att se på ofrivilligt barnlösa. Har dock förstått att dessa personer ska ha rätt till samma sjukvård som vilka som helst andra. Kan man då jämföra det med att jag söker för öroninflammation, alltså då skulle jag ju bara få hjälp två gånger sedan kan jag gå med min öroninflammation bäst jag vill. Lyckas inte alla med dessa två IVF försök får de gå med sin barnlöshet...what the hell!!! Grymt. Jag har också funderat på väntetiderna. Nu vet jag inte hur de ser ut i Linköping, men jag har förstått att en del får vänta länge, hur blev det så?

IVF, väntetid, hormonmedicinI mitt fall innebär också tiden en fara. Jag äter hormonmedicin för att kunna bli gravid, och gravid har jag blivit fort när värdet blir normalt. Dock föreligger en risk för mig för utomkvedshavandeskap pga sammanväxningar. Jag bör därför inte bli gravid spontant, med tiden gör ju också sitt till. Riskerna som är förenade med utomkvedshavandeskap kan vara livshotande och kostnaderna kring detta är ju också omfattande. Så varför denna ibland orimliga väntetid? Söker jag för öroninflammation får jag ju omgående hjälp. Vem har bestämt att ofrivillig barnlöshet tål att vänta och att det inte skulle vara förenat med några hälsorisker??!

Jävla kalas

En solig härlig dag, med massor av roliga trädgårdssysslor att göra. Vi njuter båda två när vi får vara ute i vår fantastiska trädgård och pyssla. Då känns livet härligt tycker jag! Fika i solen, jobba med kroppen, sola ansiktet, hänga tvätt...kalashärligt!

Ikväll blir det "kalas". Ja jag fyllde 32 år för ca en månad sedan. Det var en "ta sig igenom dag". Att mina år försvunnit iväg någonstans blev så uppenbart på min dag. Jag ville därför inte fira den, ville inte ha kalas och så. Men tvingas bjuda på fika ikväll iallafall, då familjen på sambons sida tydligen köpt paket till mig. Paket som jag tydligen inte får om jag inte ställer till med kalas. Kalas är väl till för att fira något...och jag vill inte fira att jag blivit ett år äldre. Det enda jag vill är att förtränga det i största möjliga mån...punkt! Men jag kan väl inte begära att folk i min närhet ska förstå detta. Konstigt för de känner ju till vår historia och hur vi haft det och har det.

De fem åren del 3

Smärtan avtog dagarna innan VUL, varav jag bestämde mig för att vänta med kontroll till dess. Kvällen innan var jag så otroligt nervös och orolig, mest nervös inför att ultraljudet inte skulle visa något. Jag åkte och simmade innan för att få något annat att tänka på, jag hade spänningshuvudvärk. Vär på gyn fick vi vänta i säkert 30 minuter, vidrigt var det. Graviditetssymtomen hade kommit tillbaka lite, såsom ömma bröst och tröttheten. Jag berättade det för vår läkare. Jag vet inte, men nu såhär i efterhand kan jag nog förstå att jag egentligen inte hade någon större förhoppning om att vi skulle se något embryo eller något hjärta som slog. Men hoppet finns ju där. Så var också fallet. Läkaren kunde se att min livmoderslemhinna var förtjockad precis som vid en graviditet, men hon kunde inte se någon hinnsäck och inget embryo. Vi fick en ny tid om en vecka igen. Jag försökte hålla ihop mig, men där var hoppet om en bebis helt borta. Min sambo var lite mer positiv och menade att det inte var säkert att det syntes något så tidigt. Jag fick också gå och ta ett blodprov för att se hur mitt graviditetshormon låg, förmodligen för att de om graviditeten avstannat. När jag kom upp på labb sa sköterskan "ja det var det här provet som var akut". Jag frågade vad hon menade och hon sa att de ville ha ett snabbt provsvar. Då tänkte jag igen "utomkvedshavandeskap". Min sambo återgick till sitt jobb och jag åkte hem. Eftermiddagen var hemsk. Jag grät floder och hulkade så jag knappt kunde andas.

Nästkommande dag (lördag) var det dags för flyttstädning av vårt numer sålda hus. Jag hittade lite krafter och mådde bra av att få något annat att tänka på. När vi kom hem ringde min läkare. Hon hade fått provsvaren och graviditetshormonet låg högt ?! Jag förstod ingenting. Hon frågade om jag hade ont eller fått någon blödning. Jag berättade att jag inte känt någon smärta alls under dagen. Hon bokade in mig på en ny kontroll på måndagen igen och uppmanade mig att kontakta dem åter om smärtan återkom. Jag blev nu riktigt orolig och tolkade allt det hon sa som att graviditet inte var normal. Min sambo blev glad över att graviditetshormonet iallafall var högt, jag ansåg att de då borde ha sett något i livmodern. Samma kväll började det hugga på vänstra sidan igen någonstans runt äggstocken. Inte lika illa som sist, jag gick och la mig. På söndagsmorgonen upptäckte jag en blödning, men det gjorde inte ont. Jag kontaktade gynavdelningen och min läkare som jobbade helgen tyckte jag skulle komma in. Vid en ny undersökning fann man inget embryo i livmodern, inget hade egentligen hänt sedan i fredags. Man fann en samling vätska (blod) i buken Man kunde inte heller se att det satt något i äggledaren. Blodprovet visade att graviditetshormonet gått ut. Man ville avvakta och jag fick åka hem.

Bara några timmar efter hemkomst uppstod en smärta som var så fruktansvärt vidrig. Jag låg i soffan och bara kved. Jag blödde och smärtan tryckte på mot underlivet, mot ändtarmen, mot tarmarna, mot livmodern, mot magen....ja överallt! Jag kräktes, var svimfärdig och vid ett tillfälle slog hörseln av och det började tjuta i öronen på mig. Jag var så jävla rädd! Min sambo sa vid något tillfälle i försök att trösta "ska vi ha det såhär i nio månader nu" "du kanske känner efter lite för mycket". Jag sa nej vi ska inte ha det såhär i nio månader, jag visste nu att det var kört. Min sambo ångrar djupt idag att han sa det där om att jag kanske kände efter för mycket.

Jag fick ringa till gyn igen och grät under tiden jag pratade, jag fick komma in. En ny undersökning gjordes, där man såg att läget såg likadant ut som tidigare under dagen. Man sa att jag skulle få bli inlagd, vilket bara det var en otrolig lättnad. Jag var så rädd över att få åka hem. Jag fick dropp och en rejäl dos morfin. Då infann sig en fantastisk känsla av lugn, stillhet, ingen oro och ingen smärta.

Under måndagen togs nya blodprover och graviditetshormonet hade legat stilla, ultraljudet visade inget nytt. Man vill avvakta och se vad min kropp kunde klara ut på egen hand. Man ville inte gå in och operera, för om man då fann att det blödde från äggledaren skulle man behöva ta bort den. Därav bedömde man att det var bättre om kroppen kunde göra jobbet själv. Jag framförde att jag inte ville åka hem om ifall smärtan kom tillbaka, därför fick jag vara kvar för observation under måndagen. Jag fortsatte att blöda lite grann och var svullen och spänd i buken.

Under tisdagsmorgonen fick jag veta att graviditetshormonet hade gått upp rejält. Man misstänkte nu att graviditeten kunde sitta i äggledaren. Nu följde samtal om operation, avlägsna äggledare, vara återhållsam, det går att bli gravid med en äggledare, IVF osv. Jag försökte hålla ihop mig men grät emellanåt. Försökte vara stark tror jag, men inte inför min mamma och min sambo. Då grät jag som ett litet barn.

Jag fick veta att operationen endast skulle bestå i att man gjorde ett litet titthåll under naveln där man kunde gå in med kamera och sedan avlägsna det som satt fel. Jag tyckte bra om personalen på avdelningen. De var alla så snälla, lugna, tog hand om mig och höll mig i handen. Narkosläkaren tyckte jag var en rolig och lättsam person, var ju inte helt fel kanske när jag låg där i min säng utanför operationssalen och väntade på min tur att bli sövd och opererad.

Jag vaknade och upptäckte ganska snart att det fanns två förband över min mage?! Ett litet som jag förstod var titthållet men också ett längre längst ned vid äggstockarna. Jag var allt för trött och dåsig för att orka veta och frågade därför inte. Min sambo satt sedan hos mig till sent på kvällen. Det var bara så skönt att ha honom vid min sida, jag orkade inte prata och han satt bara där tyst. Det gjorde mig trygg. Jag vet att jag tänkte att jag var väldigt lycklig över att jag hade honom och att vi funnits för varandra så lång tid, jag behövde inte upprätthålla någon fasad här inte. Kunde bara vara mig själv.

Följande morgon fick jag veta att man gått in med titthåll. Då hade man funnit en stor klump som satt i slutet av vänstra äggledaren. Man hade också funnit en del sammanväxningar. Därav bedömdes en titthållsoperation vara för riskfylld, därför gjordes ett snitt. Överläkaren fick bort "klumpen" som tydligen var lika stor som en pingisboll. Han tog inte bort äggledaren utan tryckte ut klumpen, då den satt i slutet av äggledaren. Förmodligen är äggledaren ändå förstörd. Vidare fann han sammanväxningar kring den högra äggledaren, förmodligen sedan en blindtarmsoperation jag gjorde för ca 10 år sedan. Detta gör även den högra äggledaren till ganska så ofunktionell. Två överläkare rekommenderade inte en spontan graviditet i vårt fall, med risk för utomkvedshavandeskap igen. Skulle jag ändå bli gravid spontant, så vill man göra tidiga kontroller på mig. Läkarna ansåg att IVF var ett alternativ för oss. Detta skulle vi dock inte prata om nu, för nu skulle jag läka och återhämta mig. Börja med min medicin igen, få ned prolaktinvärdet och graviditetshormonet, få igång mens och ägglossning. Vi skulle få en tid till "min" läkare på gyn inom tre månader för återkontroll och vidare planering. Detta kändes som en lättnad för mig! Nu är det någon annan som håller i bollen, vi kan inte göra mer.
 www.google.sewww.google.se

"Livet är en enda längtan"

Miss Li är klok hon. Jag var på en spelning med henne igår. Mellan låtarna pratade hon om att livet bara består av en enda längtan. Man längtar till sommaren, man längtar till semestern, man längtar efter att få föda sitt barn.... ja vad det nu kan vara....sedan rätt som det är så blir man pensionär och kan inte jobba längre. Jag blev lite stärkt när jag hörde detta. Jag har nämligen själv funderat i dessa banor. Jag har nyligen börjat blicka tillbaka på de fem åren av våra liv som har passerat, och vad jag nu kan se så har de i mångt och mycket bestått i en enda stor jäkla längtan efter att bli gravid och få barn....puh! När jag ser tillbaka på dessa år är det med en viss ledsamhet. Även om vi har gjort roliga saker så har det legat i skuggan av denna otroliga längtan. De fem åren har hägrats av mycket dåligt mående, avundsjuka och nedstämdhet. Jag hade fastnat i barnalängtan och såg inte vad vi faktiskt hade som var bra. Kunde inte vara glad åt fina saker vi hade i vårt liv. För ett par månader sedan bestämde jag mig för att jag inte ville förstöra fler år av mitt liv åt denna enorma längtan, det får bli som det blir med det. Jag måste acceptera att vårt liv ser ut såhär just nu och se de ljusa och fina sakerna vi har tillsammans.

Stockholmsdagar

Imorgon åker jag och honey till Stockholm : ) I första hand för att gå på allra bästa Miss Li! Men såklart blir det shopping, hotellvistelse, äta ute, dricka vin å bara ha det riktigt skönt : ))) Det är sådana här saker som påminner mig om att jag och honey faktiskt har det bra bara vi två, med vår kära hund också såklart. Det är viktigt å tänka på och påminna sig om ibland!

 

En till

Såg precis på facebook att en av mina kära ungdomskamrater nu är gravid. Jättevacker bild på henne. Oftast brukar mina vänners besked om att de är gravida inte göra mig så glad som jag skulle önska. Dessa besked gör att jag istället känner mig dålig, avundsjuk, stressad, orolig och nedtyngd. Varför ska det ta sådan jävla tid för oss!!! Men när jag såg min kära vän blev jag glad för hennes skull, jag ville så gärna lyckönska henne på ett sätt som jag inte lyckönskat någon annan gravid på lång tid, ett äkta sätt! Men trots detta sitter jag också med någon slags svart klump i magen och i bröstet, måste vi vara sist?! Nu känner jag mig liten, minst! Det blir att stryka en person till på listan...

De fem åren del 2

Tre år och tre månader hade passerat när vi fick genomgå fertilitetsutredningen. Överallt står det att läsa att ett par, efter ett års försök att bli gravida utan resultat, ska få genomgå en sådan utredning. Under den här perioden mådde vi båda ganska så dåligt och oron var så oerhört stor inför vad man eventuellt kunde komma fram till i denna utredning, som skulle säga något om våra förutsättningar att få barn. Julen började närma sig när en rad blodprover togs på mig. Prover på alla möjliga sorters hormonvärden vid olika tidpunkter i menscykeln. Jag var särskilt orolig inför provsvaret som skulle visa om jag hade kommit in i klimakteriet. De kallade ju såklart detta prov för något annat som jag inte minns idag. Det visade sig dock inte vara så, vilket var en lättnad. Vi oroade oss även inför resultatet av spermaprovet, men även det visade sig vara normalt fick jag veta några dagar innan julafton. Det förvånade mig lite att jag var den som fick veta detta först, framför min sambo. Jag skulle även genomgå en undersökning för att titta på äggstockarna och göra en spolning av äggledarna. Jag hade förstås läst en himla massa hemskheter om denna undersökning på google och förstått av olika inlägg folk gjort att den skulle göra fruktansvärt ont. Jag var livrädd innan och berättade om vad jag hört för den läkare som skulle genomföra undersökningen. Han förklarade att den sk ballongen som de numer för in inte alls är så stor som den var förr och att det inte skall göra ont. Det gjorde det inte heller, det spände lite när de skulle föra in föremålet. När de sedan spolade äggledarna med vätskan uppstod någon form av tyngd eller tryck, men inget som gjorde ont. Skärmen visade att även vätskan fick passera genom äggledarna och därmed var det klart att allt stod rätt till. Det som kvarstod var mitt fortfarande allt för höga prolaktinvärde. Vi hade nu bytt läkare, vilket jag var väldigt glad över. Jag ansåg att den tidigare läkaren inte gjorde vad hon skulle och jag ville inte att hon skulle slösa med våra år längre, allt med henne gick väldigt långsamt. Den nya läkaren kändes väldigt duktig, inkännande och framförallt angelägen om att saker skulle ske.

En remiss skickades i början av året 2012 till endokrinologiska avdelningen, hormonexperterna : ) Även här hade jag tur som fick en endokrinolog som jag fick förtroende för. Vid vår första träff gjorde hon en del kontroller över mitt blodtryck och ställde en del frågor. Hon tittade på de provsvar som fanns i journalen, provsvar från de blodprov jag tagit under tiden jag ätit pravidelen. Hon ifrågasatte då varför inte någon skrivit en remiss mycket tidigare, för vad hon kunde se hade jag inte haft något normalt värde någon gång under dessa år?! Först nu fick jag en bra och saklig förklaring till varför jag inte kunde bli gravid när mitt värde var för högt. Hon förklarade att min kropp fungerar som en ammande mamma. Prolaktinvärdet går upp när man blir gravid och styr amningen, man brukar kalla prolaktinet för mjölkhormonet. En del kvinnor som befinner sig i mitt tillstånd kan få mjölk ur brösten utan att vara gravida eller utan att ha fått barn. Så har det inte varit i mitt fall. Och det vet ju de flesta att det brukar vara svårt att bli gravid när man ammar, ägglossningen uteblir ju då. Så min kropp är alltså en ammande mamma eller ja fast inte ; )

Nu började det hända grejer direkt. Jag fick i mars höja min dos av pravidel till 3 tabletter dagligen under några veckors tid. Sedan höjdes dosen till 5 tabletter dagligen i april. Det är nu blodproverna kommer igång på riktigt, jag får lämna regelbundna blodprover för att vi ska ha kontroll över att mitt värde går ned, och det gör det. När vi började i mars hade jag ett värde på 1200, i juni är mitt värde nere på 850 och jag äter då 8 tabletter dagligen (maxdos). Jag har vid tidpunkten inga större biverkningar utöver den jävla tröttheten. Men jag köpte det mot att jag såg att tabletterna hjälpte. Normalt värde ska ligga på under 690. I juli har jag kommit ned på ett värde av 690 och vi firar det under vår semester i samband med min kusins bröllop. Det var en rolig sommar med två bröllop i Stockholm. Jag åt nu 9 pravidel om dagen.

Vi hade nu också lagt ut vårt hus till salu, vi hade kommit fram till att vi ville bo på en gård på landet! Det var liksom mer vi och vi letade febrilt på hemnet dagligen.

Min menscykel var så regelbunden som den bara kunde bli, 28 dagar och ägglossning på 14:e dagen. Jag kände av ägglossningen tydligt. Så kom den dagen i augusti, då mensen inte kom som beräknat. Jag kände av en egendomlig trötthet, spända bröst och illamående sköljde över då och då. Jag avvaktade en vecka, för att vara riktigt säker. När jag testade var jag nästan säker på vad resultatet skulle visa. Jag hade redan dagen innan nämnt för min sambo att jag trodde jag var gravid. Jag testade en fredagsmorgon och resultatet dök upp väldigt snabbt "GRAVID". Lyckan var total och jag grät av lättnad. Min sambo var mest chockad och tyst, jag pratade oavbrutet. Den dagen på jobbet var riktigt härlig! Jag plockade med glädje bort medicinen, man ska sluta äta den när man blir gravid.

Gravidsymtomen visade sig avta fort, redan kommande helg försvann de ömmande brösten. Med detta kom en obeskrivbar oro. Jag kände nästan bara en oro och inte så mycket glädje och spänning som jag trott jag skulle göra. Jag visste till slut inte vart jag skulle göra av mig själv, jag var hemma från jobbet i tre dagar då jag hade ont i magen och då jag inte kunde koncentrera mig på något annat. Jag fick glädjas åt graviditeten i ca två veckor, i vecka 7 fick jag en blödning som fortsatte och fortsatte. Det vaginala ultraljudet visade ett pågående missfall samt att graviditeten förmodligen avstannat tidigt i v 5-6.

Nu följde en svår och jobbig tid, vi berättade för familj om vår historia och om missfallet. Det kändes skönt. Jag tyckte att livet var jävla orättvist, vi känner hur många som helst som blivit gravida och fått behålla graviditeten hela vägen. Jag hade inte uppfattat att någon vi kände råkat ut för detta, hade inte vi varit med om tillräckligt var en fråga som surrade i huvudet?!

 Med detta följde en läkningsprocess och sedan var det dags att börja med hormonmedicinen igen i oktober. Nu hade jag bytt till preparatet norprolac. Så himla skönt! Jag behövde nu endast ta två norprolac till kvällen, istället för att äta tre pravidel tre gånger om dagen. Jag kände mig mindre sjuk. Tröttheten försvann och det kändes fantastiskt att kunna vara vaken och koncentrerad. Jag kunde nu köra bil längre sträckor och somnade inte i soffan på kvällen : )

När vi började med norprolac i oktober hade jag ett prolaktinvärde på 2200, i december hade jag redan kommit ned på normalt värde 690. Denna gång ville jag att vi skulle börja försöka först efter att jag haft normalt värde i några månader och att det gärna fick sjunka ytterligare. I januari hade jag ett värde på 500 och i februari 2013 blev jag gravid för andra gången.

Även denna gång dominerade oroskänslan. En oförklarlig oro som bara trängde sig på. Min mamma försökte komma med positiva ord och försökte hjälpte mig att minska oron. Hon påtalade ett par gånger att det inte var bra om jag oroade mig för mycket. Jag kunde inte styra över detta och tyvärr så var min känsla gång på gång denna "min kropp kommer inte klara detta på egen hand" ?!. Det var en fruktansvärd känsla. Min sambo och mina föräldrar var glada och hade funderingar kring om det kunde vara tvillingar, ljushårig, när bebisen skulle komma och så vidare. Jag kände bara att något var fel. Jag reagerade även nu på att graviditetssymtomen avtog i perioder, min mamma sa att det var fullt normalt, men det kände inte jag.

Efter två veckor uppstod en hastig smärta i ena äggstocken. Jag var på jobbet och fick svårt att sitta. Smärtan tilltog och jag blev så dålig att jag fick åka hem. Jag skakade och hade svårt att gå till bilen, nu såhär i efterhand skulle jag aldrig kört bilen hem själv. Men jag tänkte att om jag bara får komma hem blir det bra. Det rann svettdroppar från min panna. Jag kom hem och la mig i sängen, livrädd. Utomkvedshavandeskap malde i mitt huvud. Smärtan avtog och jag slappnade av. Men efter två timmar kom den tillbaka igen. Jag kontaktade då gynakuten. Där fick jag rådet att ta två alvedon och lägga mig. Jag hade då skattat min smärta till en 8 av 10. Jag pratade med sköterskan om min oro för utomkvedshavandeskap, men fick då till svar att jag knappt skulle kunna prata med henne om så var fallet. Jag ifrågasatte lämpligen i att ta alvedon om det rörde sig om ett utomkvedshavandeskap, om äggledaren höll på att spricka och därmed en inre blödning skulle uppstå kanske jag inte skulle känna det om jag tagit alvedon. Sköterskan sa även att jag såklart fick komma in om jag fick ondare, jag vet att jag då ifrågasatte hur det skulle kunna göra så mycket ondare. Smärtan avtog dock senare på kvällen. Resterande av veckan var jag hemma från jobbet. Vi hade en tid för vaginalt ultraljud på fredagen, jag var då i vecka 7.
Fertilitetsutredning, norprolac, endokrinolog, gravid, gravidsymtom, missfall, utomkvedshavandeskap

De fem åren del 1

Fem år är inte särskilt många år i det långa livet, fem år tar inte särskilt lång tid att passera, för fem år sedan var jag 27 år, när jag var fem år gick jag på dagis och vinkade och grät i fönstret varje morgon när mamma hade lämnat mig och åkte till sitt jobb.

För fem år sedan hade jag och min sambo levt tillsammans i 8 år, jag var 19 och han var 21 när vi träffades en midsommarafton. Vid tidpunkten för fem år sedan hade vi båda jobb och hade under sommaren varit på en visning av ett charmigt hus som vi föll för. Vi hade vunnit budgivningen och huset skulle bli vårt på verkligt under senhösten. Vi var mitt uppe i livet. Unga, pigga och glada. Vi ville ha barn som alla andra och nu tänkte vi "skaffa barn". Med stor spänning slutade jag med mina p-piller efter sommaren 2008 och tänkte "herregud nu kan jag bli gravid närsomhelst". Tiden gick men ingen mens kom, vet att jag gång på gång trodde att förklaringen kunde vara att jag blivit gravid. Köpte åtskilliga test som samtliga visade icke gravid. Jag frågade några av mina kollegor, som också slutat med sina preventivmedel för att "skaffa barn" hur fort de fick sin mens, det visade sig att mensen kommit igång hos dem alla. Tiden gick och ingen mens dök upp. Någon har ju bestämt att man ska vänta ett år efter att man slutat med sina preventivmedel innan man söker hjälp för eventuell utebliven mens. När det gått 10 månader stod jag inte ut längre, då hade också två av mina kollegor blivit gravida. Jag kontaktade sjukvården och fick en tid ganska fort, redan under sommaren.

Jag fick genomgå en lite lättare form av undersökning sommaren 2009. Man tittade på äggstockarna med vaginalt ultraljud och allt såg bra ut. Blodproverna visade dock att en hormonvärde låg för högt, fick jag besked om via brev?! Därmed skulle jag få genomgå en magnetröntgen av huvudet stod det i brevet, jag fattade ingenting! Röntgen skedde en tidig morgon, jag var supertrött och tänkte att jag nog skulle somna, men herrrrreguuuud vilket jäkla liv den förde. Fick hem ett brev igen från "min" läkare på gyn som förklarade att jag hade en "ansamling celler" på hypofysen därav skulle jag börja med en medicin??! Självklart nöjde jag mig INTE av denna lama information och ringde för att få en förklaring av det otydliga innehållet i brevet. Det var nog först då jag kom i kontakt med och började förstå den sega telefonrutin som råder inom sjukvården. Till slut fick jag veta att jag hade en godartad tumör på hypofysen som var anledningen till mitt höga prolaktinvärde, därför skulle jag börja äta hormonmedicinen pravidel en halv tablett två gånger dagligen. Inget mer med det.

Jag strosade ned till apoteket och hämtade ut min medicin. Glad och positiv tänkte jag att nu ska det nog gå. Vi hade semester och nästföljande dag tog jag medicinen som förordnat. Någon timme senare blev jag yr och illamående, fick kräkas. Jag tänkte att det är nog bara i början, det går över. Det gjorde det förvisso. Men i perioder mådde jag illa och blev yr. Den största biverkningen var dock tröttheten. Jag var helt galet trött jämt. Kunde inte köra bil längre sträckor, då jag somnade lätt. Jag kunde somna på jobbet och somnade i soffan tidigt nästan varje kväll. Något roligt sällskap var jag nog inte alltid. Men jag fick ju tillbaka min mens redan inom en månad, så jag förstod ju att medicinen var "bra" för mig.  När jag nu ser tillbaka på den tiden jag åt pravidel, skulle jag säga att mitt liv bestod av den ständiga jävla tröttheten! Jag vet att jag läste på bipacksedeln att tröttheten var en vanlig biverkan av medicinen, så det fick väl helt enkelt vara så. Läkaren som skrev ut min medicin, ville att jag tog ett blodprov inledningsvis för att se att mitt prolaktinvärde gått ned. Jag fick hem ett nytt brev där läkaren informerade mig om att värdet nu var normalt och att jag skulle fortsätta med medicinen som tidigare.

Det gjorde jag men ingen graviditet ville infinna sig. Två till av mina kollegor blev gravida och bara jag var kvar. Släktingar och vänner lämnade besked om sin graviditet. Vi började med ägglossningsstickor för att ha bättre koll, de gav utslag med ingen graviditet? När det gått ett år kontaktade jag gyn igen våren 2010. Jag ville nu att vi skulle få genomgå en fertilitetsutredning, då jag kände mig orolig över att något inte stod rätt till. Denna period innebar en psykisk prövning. Jag kände mig orolig, livet kändes ovisst och orättvist och många i vår omgivning blev gravida och fick barn.

Jag fick en ny tid, inte min sambo. Man ville kolla mig igen och jag fick börja med ett blodprov. Samma läkare konstaterade av blodprovet att prolaktinvärdet var högt och jag skulle därför få genomgå en ny magnetröntgen. Av brevet jag fick hem framgick att röntgen visat att tumören gått tillbaka lite och jag skulle nu höja medicindosen av pravidel till hela 0,5 tabletter 3 gånger dagligen. Så gjorde jag. Ingen kontakt med någon läkare. Jag knaprade i mig min hormonmedicin i ett år till, men ingen graviditet.

Jag kontaktade gyn igen våren 2011 och bad nu åter att vi skulle få genomgå en fertilitetsutredning. Jag fick en telefontid till den läkare jag haft kontakt med innan och i samtalet med henne klargjorde jag igen situationen och efterfrågade en vidare utredning. Vi skulle få en tid per brev, såklart! Våren och sommaren passerade och en bit in på hösten tog jag en ny kontakt då vi inte blivit kallade. Jag fick åter redogöra för situationen och jag undanhöll inte min frustration över att vi inte fått någon tid och att ett halvår hade passerat. Då fick vi en tid ganska fort och fertilitetsutredningen kom igång i november 2011.Prolaktin, pravidel, fertilitetsutredning, gyn

Om jag skulle ge det ett försök att ge en lagom beskrivning till bloggens namn "Sist men inte inte minst, eller hur var det"

Det var just det här med att vara sist...eller iallafall upplevelsen av att vara det. Jag har i andra sammanhang inte någon direkt erfarenhet av just detta med att bli sist. Jag är en tävlingsmänniska in i själen. Vill vara först jämt om det så bara handlar om struntsaker som att komma först upp för trapporna när de andra tar hissen, spurta om personer på målsträckan eller koppla ihop en jäkla radio på ett militärläger. Men jag gjorde det också snabbare än vår fänrik ;-) Jag var nästan alltid snabbast av tjejerna i klassen på att springa 400 meter, 800 meter och vid olika typer av hinderbanor. Jag kom iallafall aldrig sist! Dessa situationer har jag själv alltid kunnat påverka och det är ju riktigt fint när det är på det viset. Att vara sist i barnaverkstaden, kan jag förmodligen inte göra ett skit åt. Att inte ha kontroll över sitt liv och inte kunna påverka det i den riktning jag vill är riktigt dåligt.

Självklart är jag ju medveten om att vi såklart inte är helt sist när det kommer att handla om att få barn, men min upplevelse är precis just så. Alla i vår omgivning, och då menar jag verkligen alla, har fått barn och får barn. Men inte vi?! Smärtan numer är närmast obeskrivbar när vänner berättar att de ska ha barn eller när de får barn. Det är absolut den svarta sidan i allt det här. Att inte kunna glädjas i andras lycka, att känna sig utanför och att känna sig avundsjuk på andra. Detta går i perioder. Just nu är det en sådan period att jag inte vill gå på andras dop, vill inte delta i barnkalas, vill inte köpa presenter till de som fått bebisar. Jag är rent utsagt jävligt trött på att hela tiden fira andra som får barn!!!

Jag gjorde en gång en lista över de personer som fanns i vår omgivning som inte hade barn och ägnade mig en stund åt att drömma om i vilken ordning personerna skulle få barn och på vilken plats vi stod. Tittade på den listan nyligen och fann att i princip alla fått både sitt första och andra barn. Ägnade mig åt att göra en ny lista och det blev väldigt påtagligt hur sist vi var och hur länge vi fått vänta innan någon behagar att hjälpa oss på ett lämpligt sätt. Ilska väcktes i mig, främst gentemot sjukvården. I allt detta är jag väldigt medveten om att sjukvården har slösat med våra liv och det är det värsta av allt. Jag och min sambo har absolut gjort vad vi har kunnat och det ger mig ett inre lugn att åtminstone veta det.

Vad som också ger mig ett inre lugn just nu är att jag nästan helt har lagt tillbaka bollen på sjukvården. Jag kan för närvarande inte göra något mer än vad jag gör idag (äter min medicin) för att bli gravid. Och det bästa av allt är att det är känt för sjuvården också. Jag kommer förmodligen inte behöva övertala, intala och bevisa det för dem att vi behöver ytterligare hjälp. Även om min känsla har varit den hela tiden, min kropp kommer inte klara detta på egen hand, så har jag ju inte haft något konkret att komma med. Denna känsla tillsammans med ovissheten har sakta men säkert brytit ned mig, min glädje och mitt hopp, steg för steg. Jag har ganska nyligen fått ett svårt besked om mina förutsättningar att bli gravid på egen hand. När jag ser till det beskedet och när jag ser till alla de år vi levt under ovisshet, blir beskedet i sig inte särskilt svårt att ta. Svåra besked kan vara väldigt jobbiga att få, men utifrån min erfarenhet så är ovissheten så mycket värre.

Jag gläds i att jag känner min kropp väldigt väl och att jag förhållandevis fort uppfattar de signaler den skickar till mig. I allt detta har jag inte gått längre tid än nödvändigt när det kommer till att söka hjälp, vård, utredning och behandling. Det ger mig också ett inre lugn. Jag behöver inte klandra mig själv för de år som gått åt skogen, utan jag kan bara rakt ut skylla på sjukvården. Det förändrar inte min/vår situation förvisso. Men just det faktumet att jag kan skylla en del av detta på någon annan, gör mig större och inte mindre.

Nja vet inte om jag lyckades med en "lagom" beskrivning ;-)Barnaverkstaden, gravid, sist men inte minst, ovisshetBarnaverkstaden, gravid, sist men inte minst, ovisshet

De förbjudna orden

Vill faktiskt börja med att lyfta fram ett par ord/uttryckssätt som jag med åren har lärt mig att avsky. Förvisso har uttryckssätten inte bara varit av ondo. De har hjälpt mig att solla bort en del människor och när det kommer till att kunna få en bild av människors sociala kompetens och förmåga till empati. Dessa uttryckssätt och ord poppar allt som oftast upp när människor pratar om fenomenet vilja bli gravid, vara gravid, varit gravid. Vissa människor förvånar mig ibland, att de fullkomligt saknar förmåga att tänka utanför sin värld. Det blir många gånger så påtagligt när det kommer att handla om barn. Tror absolut inte att dessa människor är onda eller ute efter att vara elaka, men jag kan lova att jag ett par gånger har ställt mig frågorna; "djävlas hon med mig" eller "är hon dum i huvudet". Det är ju oftast som alltid en "hon". Vad som än händer i mitt (vårt) liv så lovar jag att jag aldrig kommer att uttrycka mig på nedanstående vis tillsammans med andra människor.


Ska inte ni "skaffa" barn?¨
- Man skaffar inte barn, barn får man!

Har du blivit gravid på "naturlig" väg?
- Ja vad är då naturlig väg idag? Och när/var kommer onaturligheten att spela in? Och avses endast graviditeten eller kommer det också att omfatta barnet? Om man måste äta medicin för att få ägglossning är då barnet onaturligt eller bara graviditeten onaturlig? Om man inte mår illa något alls under graviditeten, är den då onaturlig? Om man har befruktat spermie och ägg utanför kroppen är det då onaturligt? Om man föds med kejsarsnitt är det då onaturligt? Förr i tiden hade förmodligen både kvinna och barn dött, men med dagens nya teknik kan man undkomma detta. Är det då hjälpen som gör det hela onaturligt? Och varför pratar man bara om naturligt och onaturligt när det kommer att handla om graviditet? Man tänker väl aldrig om en person som tar astmamedicin att de lever på onaturlig väg? Vad som kan vara bra att tänka på i sammanhanget är att ofrivillig barnlöshet drabbar mellan 10 och 15 procent av alla par. Är alla de onaturliga? I vården används spontan graviditet, det föredrar jag bättre.

Ni då?
- Säger inte personen ifråga något om detta, så behöver du inte fråga.

"När vi får nästa barn..."
- Här visar sig de personer som verkligen inte har någon som helst förmåga att känna in någon annan verklighet än sin egen. Hur i helsike kan du veta att det blir så?

"Skaffa barnen tätt, så syskonen kan leka med varandra"
- Detta tycks vara något som alla tror är var och ens vilja. Kommentaren haglar ut från höger och vänster. Sällan tas hänsyn till personens historia kring att bli gravid, hur graviditeten fortskred, hur förlossningen gick, omställningen med barn och hur personen önskar att dennes liv ska se ut!

"Vi har ju en av varje sort så nu är det bra"
- Bara idioter säger något sådant!

"Det bästa vore om barnet kunde komma då och då"
- Det är dessa personer som pratar om att de ska knipa över nyåret, för man vill ju inte att barnet föds sent på året. Usch dessa människor får mig att må illa! Det bästa är, enligt min mening, att man faktiskt får ett barn och att det är friskt.

 skaffa barn, naturlig väg, empati, hjäpmedel