Stockholmsdagar

Imorgon åker jag och honey till Stockholm : ) I första hand för att gå på allra bästa Miss Li! Men såklart blir det shopping, hotellvistelse, äta ute, dricka vin å bara ha det riktigt skönt : ))) Det är sådana här saker som påminner mig om att jag och honey faktiskt har det bra bara vi två, med vår kära hund också såklart. Det är viktigt å tänka på och påminna sig om ibland!

 

En till

Såg precis på facebook att en av mina kära ungdomskamrater nu är gravid. Jättevacker bild på henne. Oftast brukar mina vänners besked om att de är gravida inte göra mig så glad som jag skulle önska. Dessa besked gör att jag istället känner mig dålig, avundsjuk, stressad, orolig och nedtyngd. Varför ska det ta sådan jävla tid för oss!!! Men när jag såg min kära vän blev jag glad för hennes skull, jag ville så gärna lyckönska henne på ett sätt som jag inte lyckönskat någon annan gravid på lång tid, ett äkta sätt! Men trots detta sitter jag också med någon slags svart klump i magen och i bröstet, måste vi vara sist?! Nu känner jag mig liten, minst! Det blir att stryka en person till på listan...

De fem åren del 2

Tre år och tre månader hade passerat när vi fick genomgå fertilitetsutredningen. Överallt står det att läsa att ett par, efter ett års försök att bli gravida utan resultat, ska få genomgå en sådan utredning. Under den här perioden mådde vi båda ganska så dåligt och oron var så oerhört stor inför vad man eventuellt kunde komma fram till i denna utredning, som skulle säga något om våra förutsättningar att få barn. Julen började närma sig när en rad blodprover togs på mig. Prover på alla möjliga sorters hormonvärden vid olika tidpunkter i menscykeln. Jag var särskilt orolig inför provsvaret som skulle visa om jag hade kommit in i klimakteriet. De kallade ju såklart detta prov för något annat som jag inte minns idag. Det visade sig dock inte vara så, vilket var en lättnad. Vi oroade oss även inför resultatet av spermaprovet, men även det visade sig vara normalt fick jag veta några dagar innan julafton. Det förvånade mig lite att jag var den som fick veta detta först, framför min sambo. Jag skulle även genomgå en undersökning för att titta på äggstockarna och göra en spolning av äggledarna. Jag hade förstås läst en himla massa hemskheter om denna undersökning på google och förstått av olika inlägg folk gjort att den skulle göra fruktansvärt ont. Jag var livrädd innan och berättade om vad jag hört för den läkare som skulle genomföra undersökningen. Han förklarade att den sk ballongen som de numer för in inte alls är så stor som den var förr och att det inte skall göra ont. Det gjorde det inte heller, det spände lite när de skulle föra in föremålet. När de sedan spolade äggledarna med vätskan uppstod någon form av tyngd eller tryck, men inget som gjorde ont. Skärmen visade att även vätskan fick passera genom äggledarna och därmed var det klart att allt stod rätt till. Det som kvarstod var mitt fortfarande allt för höga prolaktinvärde. Vi hade nu bytt läkare, vilket jag var väldigt glad över. Jag ansåg att den tidigare läkaren inte gjorde vad hon skulle och jag ville inte att hon skulle slösa med våra år längre, allt med henne gick väldigt långsamt. Den nya läkaren kändes väldigt duktig, inkännande och framförallt angelägen om att saker skulle ske.

En remiss skickades i början av året 2012 till endokrinologiska avdelningen, hormonexperterna : ) Även här hade jag tur som fick en endokrinolog som jag fick förtroende för. Vid vår första träff gjorde hon en del kontroller över mitt blodtryck och ställde en del frågor. Hon tittade på de provsvar som fanns i journalen, provsvar från de blodprov jag tagit under tiden jag ätit pravidelen. Hon ifrågasatte då varför inte någon skrivit en remiss mycket tidigare, för vad hon kunde se hade jag inte haft något normalt värde någon gång under dessa år?! Först nu fick jag en bra och saklig förklaring till varför jag inte kunde bli gravid när mitt värde var för högt. Hon förklarade att min kropp fungerar som en ammande mamma. Prolaktinvärdet går upp när man blir gravid och styr amningen, man brukar kalla prolaktinet för mjölkhormonet. En del kvinnor som befinner sig i mitt tillstånd kan få mjölk ur brösten utan att vara gravida eller utan att ha fått barn. Så har det inte varit i mitt fall. Och det vet ju de flesta att det brukar vara svårt att bli gravid när man ammar, ägglossningen uteblir ju då. Så min kropp är alltså en ammande mamma eller ja fast inte ; )

Nu började det hända grejer direkt. Jag fick i mars höja min dos av pravidel till 3 tabletter dagligen under några veckors tid. Sedan höjdes dosen till 5 tabletter dagligen i april. Det är nu blodproverna kommer igång på riktigt, jag får lämna regelbundna blodprover för att vi ska ha kontroll över att mitt värde går ned, och det gör det. När vi började i mars hade jag ett värde på 1200, i juni är mitt värde nere på 850 och jag äter då 8 tabletter dagligen (maxdos). Jag har vid tidpunkten inga större biverkningar utöver den jävla tröttheten. Men jag köpte det mot att jag såg att tabletterna hjälpte. Normalt värde ska ligga på under 690. I juli har jag kommit ned på ett värde av 690 och vi firar det under vår semester i samband med min kusins bröllop. Det var en rolig sommar med två bröllop i Stockholm. Jag åt nu 9 pravidel om dagen.

Vi hade nu också lagt ut vårt hus till salu, vi hade kommit fram till att vi ville bo på en gård på landet! Det var liksom mer vi och vi letade febrilt på hemnet dagligen.

Min menscykel var så regelbunden som den bara kunde bli, 28 dagar och ägglossning på 14:e dagen. Jag kände av ägglossningen tydligt. Så kom den dagen i augusti, då mensen inte kom som beräknat. Jag kände av en egendomlig trötthet, spända bröst och illamående sköljde över då och då. Jag avvaktade en vecka, för att vara riktigt säker. När jag testade var jag nästan säker på vad resultatet skulle visa. Jag hade redan dagen innan nämnt för min sambo att jag trodde jag var gravid. Jag testade en fredagsmorgon och resultatet dök upp väldigt snabbt "GRAVID". Lyckan var total och jag grät av lättnad. Min sambo var mest chockad och tyst, jag pratade oavbrutet. Den dagen på jobbet var riktigt härlig! Jag plockade med glädje bort medicinen, man ska sluta äta den när man blir gravid.

Gravidsymtomen visade sig avta fort, redan kommande helg försvann de ömmande brösten. Med detta kom en obeskrivbar oro. Jag kände nästan bara en oro och inte så mycket glädje och spänning som jag trott jag skulle göra. Jag visste till slut inte vart jag skulle göra av mig själv, jag var hemma från jobbet i tre dagar då jag hade ont i magen och då jag inte kunde koncentrera mig på något annat. Jag fick glädjas åt graviditeten i ca två veckor, i vecka 7 fick jag en blödning som fortsatte och fortsatte. Det vaginala ultraljudet visade ett pågående missfall samt att graviditeten förmodligen avstannat tidigt i v 5-6.

Nu följde en svår och jobbig tid, vi berättade för familj om vår historia och om missfallet. Det kändes skönt. Jag tyckte att livet var jävla orättvist, vi känner hur många som helst som blivit gravida och fått behålla graviditeten hela vägen. Jag hade inte uppfattat att någon vi kände råkat ut för detta, hade inte vi varit med om tillräckligt var en fråga som surrade i huvudet?!

 Med detta följde en läkningsprocess och sedan var det dags att börja med hormonmedicinen igen i oktober. Nu hade jag bytt till preparatet norprolac. Så himla skönt! Jag behövde nu endast ta två norprolac till kvällen, istället för att äta tre pravidel tre gånger om dagen. Jag kände mig mindre sjuk. Tröttheten försvann och det kändes fantastiskt att kunna vara vaken och koncentrerad. Jag kunde nu köra bil längre sträckor och somnade inte i soffan på kvällen : )

När vi började med norprolac i oktober hade jag ett prolaktinvärde på 2200, i december hade jag redan kommit ned på normalt värde 690. Denna gång ville jag att vi skulle börja försöka först efter att jag haft normalt värde i några månader och att det gärna fick sjunka ytterligare. I januari hade jag ett värde på 500 och i februari 2013 blev jag gravid för andra gången.

Även denna gång dominerade oroskänslan. En oförklarlig oro som bara trängde sig på. Min mamma försökte komma med positiva ord och försökte hjälpte mig att minska oron. Hon påtalade ett par gånger att det inte var bra om jag oroade mig för mycket. Jag kunde inte styra över detta och tyvärr så var min känsla gång på gång denna "min kropp kommer inte klara detta på egen hand" ?!. Det var en fruktansvärd känsla. Min sambo och mina föräldrar var glada och hade funderingar kring om det kunde vara tvillingar, ljushårig, när bebisen skulle komma och så vidare. Jag kände bara att något var fel. Jag reagerade även nu på att graviditetssymtomen avtog i perioder, min mamma sa att det var fullt normalt, men det kände inte jag.

Efter två veckor uppstod en hastig smärta i ena äggstocken. Jag var på jobbet och fick svårt att sitta. Smärtan tilltog och jag blev så dålig att jag fick åka hem. Jag skakade och hade svårt att gå till bilen, nu såhär i efterhand skulle jag aldrig kört bilen hem själv. Men jag tänkte att om jag bara får komma hem blir det bra. Det rann svettdroppar från min panna. Jag kom hem och la mig i sängen, livrädd. Utomkvedshavandeskap malde i mitt huvud. Smärtan avtog och jag slappnade av. Men efter två timmar kom den tillbaka igen. Jag kontaktade då gynakuten. Där fick jag rådet att ta två alvedon och lägga mig. Jag hade då skattat min smärta till en 8 av 10. Jag pratade med sköterskan om min oro för utomkvedshavandeskap, men fick då till svar att jag knappt skulle kunna prata med henne om så var fallet. Jag ifrågasatte lämpligen i att ta alvedon om det rörde sig om ett utomkvedshavandeskap, om äggledaren höll på att spricka och därmed en inre blödning skulle uppstå kanske jag inte skulle känna det om jag tagit alvedon. Sköterskan sa även att jag såklart fick komma in om jag fick ondare, jag vet att jag då ifrågasatte hur det skulle kunna göra så mycket ondare. Smärtan avtog dock senare på kvällen. Resterande av veckan var jag hemma från jobbet. Vi hade en tid för vaginalt ultraljud på fredagen, jag var då i vecka 7.
Fertilitetsutredning, norprolac, endokrinolog, gravid, gravidsymtom, missfall, utomkvedshavandeskap

De fem åren del 1

Fem år är inte särskilt många år i det långa livet, fem år tar inte särskilt lång tid att passera, för fem år sedan var jag 27 år, när jag var fem år gick jag på dagis och vinkade och grät i fönstret varje morgon när mamma hade lämnat mig och åkte till sitt jobb.

För fem år sedan hade jag och min sambo levt tillsammans i 8 år, jag var 19 och han var 21 när vi träffades en midsommarafton. Vid tidpunkten för fem år sedan hade vi båda jobb och hade under sommaren varit på en visning av ett charmigt hus som vi föll för. Vi hade vunnit budgivningen och huset skulle bli vårt på verkligt under senhösten. Vi var mitt uppe i livet. Unga, pigga och glada. Vi ville ha barn som alla andra och nu tänkte vi "skaffa barn". Med stor spänning slutade jag med mina p-piller efter sommaren 2008 och tänkte "herregud nu kan jag bli gravid närsomhelst". Tiden gick men ingen mens kom, vet att jag gång på gång trodde att förklaringen kunde vara att jag blivit gravid. Köpte åtskilliga test som samtliga visade icke gravid. Jag frågade några av mina kollegor, som också slutat med sina preventivmedel för att "skaffa barn" hur fort de fick sin mens, det visade sig att mensen kommit igång hos dem alla. Tiden gick och ingen mens dök upp. Någon har ju bestämt att man ska vänta ett år efter att man slutat med sina preventivmedel innan man söker hjälp för eventuell utebliven mens. När det gått 10 månader stod jag inte ut längre, då hade också två av mina kollegor blivit gravida. Jag kontaktade sjukvården och fick en tid ganska fort, redan under sommaren.

Jag fick genomgå en lite lättare form av undersökning sommaren 2009. Man tittade på äggstockarna med vaginalt ultraljud och allt såg bra ut. Blodproverna visade dock att en hormonvärde låg för högt, fick jag besked om via brev?! Därmed skulle jag få genomgå en magnetröntgen av huvudet stod det i brevet, jag fattade ingenting! Röntgen skedde en tidig morgon, jag var supertrött och tänkte att jag nog skulle somna, men herrrrreguuuud vilket jäkla liv den förde. Fick hem ett brev igen från "min" läkare på gyn som förklarade att jag hade en "ansamling celler" på hypofysen därav skulle jag börja med en medicin??! Självklart nöjde jag mig INTE av denna lama information och ringde för att få en förklaring av det otydliga innehållet i brevet. Det var nog först då jag kom i kontakt med och började förstå den sega telefonrutin som råder inom sjukvården. Till slut fick jag veta att jag hade en godartad tumör på hypofysen som var anledningen till mitt höga prolaktinvärde, därför skulle jag börja äta hormonmedicinen pravidel en halv tablett två gånger dagligen. Inget mer med det.

Jag strosade ned till apoteket och hämtade ut min medicin. Glad och positiv tänkte jag att nu ska det nog gå. Vi hade semester och nästföljande dag tog jag medicinen som förordnat. Någon timme senare blev jag yr och illamående, fick kräkas. Jag tänkte att det är nog bara i början, det går över. Det gjorde det förvisso. Men i perioder mådde jag illa och blev yr. Den största biverkningen var dock tröttheten. Jag var helt galet trött jämt. Kunde inte köra bil längre sträckor, då jag somnade lätt. Jag kunde somna på jobbet och somnade i soffan tidigt nästan varje kväll. Något roligt sällskap var jag nog inte alltid. Men jag fick ju tillbaka min mens redan inom en månad, så jag förstod ju att medicinen var "bra" för mig.  När jag nu ser tillbaka på den tiden jag åt pravidel, skulle jag säga att mitt liv bestod av den ständiga jävla tröttheten! Jag vet att jag läste på bipacksedeln att tröttheten var en vanlig biverkan av medicinen, så det fick väl helt enkelt vara så. Läkaren som skrev ut min medicin, ville att jag tog ett blodprov inledningsvis för att se att mitt prolaktinvärde gått ned. Jag fick hem ett nytt brev där läkaren informerade mig om att värdet nu var normalt och att jag skulle fortsätta med medicinen som tidigare.

Det gjorde jag men ingen graviditet ville infinna sig. Två till av mina kollegor blev gravida och bara jag var kvar. Släktingar och vänner lämnade besked om sin graviditet. Vi började med ägglossningsstickor för att ha bättre koll, de gav utslag med ingen graviditet? När det gått ett år kontaktade jag gyn igen våren 2010. Jag ville nu att vi skulle få genomgå en fertilitetsutredning, då jag kände mig orolig över att något inte stod rätt till. Denna period innebar en psykisk prövning. Jag kände mig orolig, livet kändes ovisst och orättvist och många i vår omgivning blev gravida och fick barn.

Jag fick en ny tid, inte min sambo. Man ville kolla mig igen och jag fick börja med ett blodprov. Samma läkare konstaterade av blodprovet att prolaktinvärdet var högt och jag skulle därför få genomgå en ny magnetröntgen. Av brevet jag fick hem framgick att röntgen visat att tumören gått tillbaka lite och jag skulle nu höja medicindosen av pravidel till hela 0,5 tabletter 3 gånger dagligen. Så gjorde jag. Ingen kontakt med någon läkare. Jag knaprade i mig min hormonmedicin i ett år till, men ingen graviditet.

Jag kontaktade gyn igen våren 2011 och bad nu åter att vi skulle få genomgå en fertilitetsutredning. Jag fick en telefontid till den läkare jag haft kontakt med innan och i samtalet med henne klargjorde jag igen situationen och efterfrågade en vidare utredning. Vi skulle få en tid per brev, såklart! Våren och sommaren passerade och en bit in på hösten tog jag en ny kontakt då vi inte blivit kallade. Jag fick åter redogöra för situationen och jag undanhöll inte min frustration över att vi inte fått någon tid och att ett halvår hade passerat. Då fick vi en tid ganska fort och fertilitetsutredningen kom igång i november 2011.Prolaktin, pravidel, fertilitetsutredning, gyn

Om jag skulle ge det ett försök att ge en lagom beskrivning till bloggens namn "Sist men inte inte minst, eller hur var det"

Det var just det här med att vara sist...eller iallafall upplevelsen av att vara det. Jag har i andra sammanhang inte någon direkt erfarenhet av just detta med att bli sist. Jag är en tävlingsmänniska in i själen. Vill vara först jämt om det så bara handlar om struntsaker som att komma först upp för trapporna när de andra tar hissen, spurta om personer på målsträckan eller koppla ihop en jäkla radio på ett militärläger. Men jag gjorde det också snabbare än vår fänrik ;-) Jag var nästan alltid snabbast av tjejerna i klassen på att springa 400 meter, 800 meter och vid olika typer av hinderbanor. Jag kom iallafall aldrig sist! Dessa situationer har jag själv alltid kunnat påverka och det är ju riktigt fint när det är på det viset. Att vara sist i barnaverkstaden, kan jag förmodligen inte göra ett skit åt. Att inte ha kontroll över sitt liv och inte kunna påverka det i den riktning jag vill är riktigt dåligt.

Självklart är jag ju medveten om att vi såklart inte är helt sist när det kommer att handla om att få barn, men min upplevelse är precis just så. Alla i vår omgivning, och då menar jag verkligen alla, har fått barn och får barn. Men inte vi?! Smärtan numer är närmast obeskrivbar när vänner berättar att de ska ha barn eller när de får barn. Det är absolut den svarta sidan i allt det här. Att inte kunna glädjas i andras lycka, att känna sig utanför och att känna sig avundsjuk på andra. Detta går i perioder. Just nu är det en sådan period att jag inte vill gå på andras dop, vill inte delta i barnkalas, vill inte köpa presenter till de som fått bebisar. Jag är rent utsagt jävligt trött på att hela tiden fira andra som får barn!!!

Jag gjorde en gång en lista över de personer som fanns i vår omgivning som inte hade barn och ägnade mig en stund åt att drömma om i vilken ordning personerna skulle få barn och på vilken plats vi stod. Tittade på den listan nyligen och fann att i princip alla fått både sitt första och andra barn. Ägnade mig åt att göra en ny lista och det blev väldigt påtagligt hur sist vi var och hur länge vi fått vänta innan någon behagar att hjälpa oss på ett lämpligt sätt. Ilska väcktes i mig, främst gentemot sjukvården. I allt detta är jag väldigt medveten om att sjukvården har slösat med våra liv och det är det värsta av allt. Jag och min sambo har absolut gjort vad vi har kunnat och det ger mig ett inre lugn att åtminstone veta det.

Vad som också ger mig ett inre lugn just nu är att jag nästan helt har lagt tillbaka bollen på sjukvården. Jag kan för närvarande inte göra något mer än vad jag gör idag (äter min medicin) för att bli gravid. Och det bästa av allt är att det är känt för sjuvården också. Jag kommer förmodligen inte behöva övertala, intala och bevisa det för dem att vi behöver ytterligare hjälp. Även om min känsla har varit den hela tiden, min kropp kommer inte klara detta på egen hand, så har jag ju inte haft något konkret att komma med. Denna känsla tillsammans med ovissheten har sakta men säkert brytit ned mig, min glädje och mitt hopp, steg för steg. Jag har ganska nyligen fått ett svårt besked om mina förutsättningar att bli gravid på egen hand. När jag ser till det beskedet och när jag ser till alla de år vi levt under ovisshet, blir beskedet i sig inte särskilt svårt att ta. Svåra besked kan vara väldigt jobbiga att få, men utifrån min erfarenhet så är ovissheten så mycket värre.

Jag gläds i att jag känner min kropp väldigt väl och att jag förhållandevis fort uppfattar de signaler den skickar till mig. I allt detta har jag inte gått längre tid än nödvändigt när det kommer till att söka hjälp, vård, utredning och behandling. Det ger mig också ett inre lugn. Jag behöver inte klandra mig själv för de år som gått åt skogen, utan jag kan bara rakt ut skylla på sjukvården. Det förändrar inte min/vår situation förvisso. Men just det faktumet att jag kan skylla en del av detta på någon annan, gör mig större och inte mindre.

Nja vet inte om jag lyckades med en "lagom" beskrivning ;-)Barnaverkstaden, gravid, sist men inte minst, ovisshetBarnaverkstaden, gravid, sist men inte minst, ovisshet

De förbjudna orden

Vill faktiskt börja med att lyfta fram ett par ord/uttryckssätt som jag med åren har lärt mig att avsky. Förvisso har uttryckssätten inte bara varit av ondo. De har hjälpt mig att solla bort en del människor och när det kommer till att kunna få en bild av människors sociala kompetens och förmåga till empati. Dessa uttryckssätt och ord poppar allt som oftast upp när människor pratar om fenomenet vilja bli gravid, vara gravid, varit gravid. Vissa människor förvånar mig ibland, att de fullkomligt saknar förmåga att tänka utanför sin värld. Det blir många gånger så påtagligt när det kommer att handla om barn. Tror absolut inte att dessa människor är onda eller ute efter att vara elaka, men jag kan lova att jag ett par gånger har ställt mig frågorna; "djävlas hon med mig" eller "är hon dum i huvudet". Det är ju oftast som alltid en "hon". Vad som än händer i mitt (vårt) liv så lovar jag att jag aldrig kommer att uttrycka mig på nedanstående vis tillsammans med andra människor.


Ska inte ni "skaffa" barn?¨
- Man skaffar inte barn, barn får man!

Har du blivit gravid på "naturlig" väg?
- Ja vad är då naturlig väg idag? Och när/var kommer onaturligheten att spela in? Och avses endast graviditeten eller kommer det också att omfatta barnet? Om man måste äta medicin för att få ägglossning är då barnet onaturligt eller bara graviditeten onaturlig? Om man inte mår illa något alls under graviditeten, är den då onaturlig? Om man har befruktat spermie och ägg utanför kroppen är det då onaturligt? Om man föds med kejsarsnitt är det då onaturligt? Förr i tiden hade förmodligen både kvinna och barn dött, men med dagens nya teknik kan man undkomma detta. Är det då hjälpen som gör det hela onaturligt? Och varför pratar man bara om naturligt och onaturligt när det kommer att handla om graviditet? Man tänker väl aldrig om en person som tar astmamedicin att de lever på onaturlig väg? Vad som kan vara bra att tänka på i sammanhanget är att ofrivillig barnlöshet drabbar mellan 10 och 15 procent av alla par. Är alla de onaturliga? I vården används spontan graviditet, det föredrar jag bättre.

Ni då?
- Säger inte personen ifråga något om detta, så behöver du inte fråga.

"När vi får nästa barn..."
- Här visar sig de personer som verkligen inte har någon som helst förmåga att känna in någon annan verklighet än sin egen. Hur i helsike kan du veta att det blir så?

"Skaffa barnen tätt, så syskonen kan leka med varandra"
- Detta tycks vara något som alla tror är var och ens vilja. Kommentaren haglar ut från höger och vänster. Sällan tas hänsyn till personens historia kring att bli gravid, hur graviditeten fortskred, hur förlossningen gick, omställningen med barn och hur personen önskar att dennes liv ska se ut!

"Vi har ju en av varje sort så nu är det bra"
- Bara idioter säger något sådant!

"Det bästa vore om barnet kunde komma då och då"
- Det är dessa personer som pratar om att de ska knipa över nyåret, för man vill ju inte att barnet föds sent på året. Usch dessa människor får mig att må illa! Det bästa är, enligt min mening, att man faktiskt får ett barn och att det är friskt.

 skaffa barn, naturlig väg, empati, hjäpmedel