Vi åkte hemåt och lämnade små ägg och ett gäng simmare kvar

Nu är det gjort! Dagen fram till lunch har varit både en psykisk och fysisk anspänning, men framförallt psykisk! En egendomlig situation, men ända så normal på något vis. Vi var fyra par på ett stort rum med skynken mellan. Vi var först in, varpå samma moment vi genomgick upprepades på par efter par. Mannen fick lämna sina simmare direkt och under tiden blev jag visad till vårt "rum" där jag fick byta om till en lång rock, långa strumpor, tossor och hårnät. Satt på sängen och väntade lite nervös över hur det skulle gå för mannen men snipp, snapp så hörde jag hans röst på ingående. Första steget avklarat och vi blev lite lättade båda två, mest mannen tror jag allt. Sen följde en lååååång väntan. I rummet spelades klassisk musik, lät likadant hela tiden. Kanske det hade en lugnande effekt. Det tryckte på rejält i äggstockarna och jag tänkte nu får de allt rappa på annars så ägglossar snart alla mina ägg. Jag hade fått för mig att det var bra med en fylld urinblåsa...dessutom....låg där och knep. Fick till slut gå på toan och försöka tömma halva blåsan, allt detta stök visade sig dock vara helt onödig då sköterskan bad mig gå och kissa innan ingreppet! En nervös väntan på två timmar passerade innan det var dags.

Därpå följde en rad sterila rutiner innan vi fick komma in på operationsrummet. Innan fick jag väga mig i en sluss, jag tittade på vågen och konstaterade att jag gått ned 12 kg?! Från 61 till 49? Helst ville jag nu komma in på rummet och få allt överstökat, ville inte ha något krångel. Men jag fick ändå upplysa sköterskan om att "vågen inte stämmer". Så av vågen och så på igen, 49 kg. "Näe kan inte stämma" säger jag "jo men det gör den nog säger" min sambo. Sköterskan börjar tvivla "näe kanske du inte väger 49 kg ändå". Hon byter skor, kilar ut efter annan våg, in i slussen igen, byter skor och lägger ned den nya vågen som visar låg batterinivå. Då tröttnar vi och det får räcka med en muntlig redovisning av min vikt. Inne i operationsrummet fanns fyra personer. Min sambo, tryggheten, sitter vid min sida. Allt går fort! Lokal bedövningen läggs, ja det kändes. Det stack på något viss, men det gick att uthärda. Momentet innan var nästan värre, då de skulle torka av. Detta innebar att de stoppade upp ett gäng med små dukar vilket gav upphov till en väldigt obehaglig känsla. Läkaren tar sedan fram ultraljudsstaven, jag får lite panik då jag ju inser att jag inte fått mitt morfin ännu. Säger till min sambo "de har ju inte sprutat något i armen ännu". Sköterskan förklarar sedan att de först bara ska gå in och titta, de skrattar när jag berättar om min panikkänsla. 9 äggblåsor fanns det där inne :-)Morfinet gör mig skönt yr och varm, men jag är fullt medveten och med i rummet. Inte alls så "borta" som jag hoppats på. Själva punkteringen kändes den med, jag kan inte sticka under stolen med det!Det som kändes var ett stick och att det spänner till varje gång de punkterar en blåsa. Men det gick fort, de bad mig fokusera på andningen då jag tydligen höll andan till och från. De berättade när de fått fram det första ägget, det gick också fort. Sedan fick vi inte veta mer om det blev några andra ägg.

Väl inne på rummet igen, berättade sköterskan att hon skulle återkomma om ca 1½ timme för vidare information. Jag gnällde lite "å ska vi få vänta så länge tills vi får veta hur många ägg det blev". Lång, lång, lång väntan! Den klassiska musiken gnolade för fullt och par hämtades ut för sina äggplock och kom tillbaka. Jag fick två rent ut sagt äckliga Wasa knäcken med en så där torr gegga mellan. Väntan började bli outhärdlig, musiken gnolade, folk prasslade för att få fram sina knäckebröd och det lätt som ett gäng hästar stod inne på rummet och åt. Jag ägnade mig åt att räkna på hur många ägg det skulle kunna fått fram utifrån den statistik som finns (75-80%) och kom då fram till att det borde finnas sju ägg, jag drog av lite och tänkte bara det är över fem så blir jag glad MEN sen blev det äntligen vår tur att ta med våra saker och följa med sköterskan. Jag såg siffran 7 på hennes papper och vi fick veta att ingreppet givit 7 ägg :-) Skönt, lättnad, glädje!!!

Ikväll ska jag börja med progesteron vagitorie och vi får komma tillbaka på onsdag för återföring om ägg och simmare gör som de ska nu. Hoppas de ligger och myser med varandra nu i sina skålar! Vi har sovit i soffan sedan vi kom hem! Vi köpte med oss ett gäng mumsiga kanelbullar hem som vi ska smaska på till drömkåken ikväll. Jag mår ganska bra även om det spänner och sticker till ibland i mage, äggstockar och i det undre livet. Å så till det där med urinblåsan, den ska vara fylld till återföringen ;-) I historien och i sagornas värld har siffran 7 en betydelsefull och magisk mening. Mina tankar går i första hand till de 7 små dvärgarna ;-) Men vad sägs om 7 vackra flickor i en ring och världens 7 underverk!
 

Belöningen, för nu är det gjort😊

Nervös, rädd, ont i magen...

Dagen innan äggplock är här och nu kommer alla känslorna på en och samma gång. Jag är nervös, rädd, orolig...kan inte intala mig att "ta det lugnt" "andas" osv. Hjärnan går sin egen väg och jag andas kort och ytligt. Försöker sansa mig emellanåt och frågar mig "vad gör dig så rädd" och "vad är det värsta som kan hända"? Tror inte jag är särskilt rädd för själva ingreppet, men för resultatet! Usch vilken jävla lång helg! Idag är jag rädd för att blåsor ska spricka, att jag ska få ägglossning för tidigt och att det ska vara tomt på ägg imorgon. Jag har bestämt mig för att sitta ned, "det är nog bra"! Inte röra sig för mycket å absolut inte bära tungt...nonsens jag vet...men det gör ju att jag kan tro att jag har lite kontroll i en situation utan egen kontroll. Men vad är då det värsta som kan hända? Att det gör skitont imorgon, tror jag kan stå ut med det. Ingreppet är ju tidsbegränsat och jag får lugnande och smärtlindrande. Så nej det är inte det värsta. Att det är tomt på ägg, ja det är det absolut värsta utan att göra någon större analys. Fy vilken besvikelse! Men om det nu är det, ja då har jag iaf positiva erfarenheter av behandlingen. Jag har faktiskt mått väldigt bra under hela behandlingen OCH ovitrelle sprutan igår gjorde INTE ett dugg ont (har läst en hel del skräckhistorier om den)! Det är iaf aktivitet där nere, mina äggstockar växer snart utanför skinnet! Hoppas, längtar...det här ska gå!!!

Ovitrelle stundar, 21.00 å inget annat!

Vågar inte

Vågar inte läsa några bloggar nu som handlar om äggplock, det gör mig bara stressad och orolig. Vill på något vis söka efter någon slags bekräftelse i dem; "så många blåsor hade den och den" "vid äggplock var det så många" och "så många ägg fick de ut"......ghaaaaaa!!!!!!!!!! Men snart inser jag att allas våra kroppar ju är annorlunda och därmed säger dessa historier inget om våra förutsättningar. Så jag väntar nu med att läsa bloggar till efter mitt äggplock :-) Ska nog gå och sy nu och skingra tankarna lite

Lägg ned det där ältandet och nojjandet

Ikväll tog jag sista Gonal-f sprutan :-) Känns bra, samtidigt som jag tycker att jag inte har blivit stimulerad så som jag tänkt mig?! Trodde liksom att det skulle kännas så mycket mer och att det skulle finnas en massa äggblåsor. Svullnaden har lagt sig en hel del idag, undrar varför. Igår såg magen ut å kändes som ett bowlingklot. Dosen är sänkt till 50 enheter igår och idag, kan det vara orsaken? Nojar mig skitmycket å ältar fram och tillbaka; har blåsorna spruckit, är de mogna, är de för stora, är de för små, finns det ägg i dom, har det kommit några nya...puh! Jag räknar och räknar och kommer sedan på att mitt räknande inte tjänar någonting till...LÄGG NED säger jag argt till mig själv. Får påminna mig om att jag ju innan resonerat så att "det ju skulle bli så skönt att läkarna nu hade koll för då behövde ju inte jag ha det".

Jag tror inte jag har förstått riktigt att vi nu redan har genomgått nästan hela IVF behandlingen, att vi är framme vid äggplock. Den stora stora grejen som vi väntat så på, känns inte alls så stor nu. Men jag tror det blir mer verkligt när vi kommer till RMC på måndag. Längtar och vill så gärna...

Näst sista sprutan ikväll, bara 50 enheter 😊

Ser ju knappt mina fötter pga min hormonstinna mage☺️

Äggplock

 

Datum för äggplock blir nu på måndag!!! RMC ville att de andra av mina blåsor skulle hinna växa ikapp. Hon var allt lite förtegen om blåsorna och deras storlek när jag förde det på tal. Självklart frågade jag om hur det blir med mina två stora blåsor. De kan absolut klara sig men de kan också spricka. Men det är inget som gör något och jag kommer inte känna det, om det skulle bli så! Så nu ber jag till mina bubblor att de stora inte ska växa och ge utrymmer till de små att växa desto mer <3

Börjar bli svullen i nedre delen av magen. Det spänner lite när jag går, rör mig och hostar. Men alltså jag gillar´t...på något konstigt vis ;)



 

Nytt UL

Idag var det dags för att gosa ned sig i gynstolen igen...har alltid innan tänkt igenom det där med vilka kläder som är bäst för detta ändamål, för att slippa blotta den blekfeta röven! Så klänning eller kjol brukar det bli, idag klänning! En sak jag inte tänkte på var håruppsättningen, jag hade gjort mig fin idag med en donut högt upp på huvudet. Gick ju inte så jättebra att placera huvudet, jag låg liksom och balanserade på den där donuten under undersökningen.

Hur som helst fick jag min favoritläkare idag som har följt oss den senaste tiden. Vi pratade om att jag numer tar ett steg i taget avseende IFV behandlingen, hon tyckte det var väldigt klok och klargjorde att jag nog förändrats på den punkten. Hon sa också att jag nog fått lära mig det under allt tufft vi gått igenom, att just ta en sak i taget och inte åtta steg framåt. Så uppfattade hon mig tidigare.

Undersökningen visade 10 äggblåsor. 2 av dem hade stuckit iväg rejält (20 mm), därav den korta tiden mellan första och andra undersökningen....fick jag veta nu för det var inget som kvinnan på RMC sa till mig. Men men vad gör väl det. Det var lite spridda skurar avseende mina äggblåsor.
2 äggblåsor på 20 mm    
2 äggblåsor på 14-18 mm                       
4 äggblåsor på 11-14                              
2 äggblåsor på 6 mm

Så vad händer nu, ja det få jag ju veta snart. Har gått runt och känt efter idag och tänkt att snart exploderar de två 20 mm puffarna där inne...hur blir det då? Gör det ont? Jag vill så gärna att de andra ska hinna växa ikapp innan äggplock. Väx nu mina små puffar, väx!

Fundersam

Idag har jag varit på mitt första VUL inför äggplock, tanken med undersökningen var att kunna avgöra min fortsatta dos. Det fanns ett par äggblåsor där; två stora på ena sidan och två stora på andra sidan, å så kanske två lite mindre. Läkaren sa att "de" ju brukar vilja ha några fler i samband med assisterad befruktning, vilket är min uppfattning också. Jag tänkte därmed att de skulle höja dosen...men inte?! RMC meddelade att jag ska fortsätta med mina fjuttiga 125 enheter, blev högst förvånad. Jag frågade såklart sköterskan som sa att det ju är en balansgång?! När jag uppgav att det ju bara såg ut att vara 5 stycken blåsor där sa hon först att det var sex och sedan att det var sju. Alltså det är få jag läst som fortsätter med sina 125 enheter, de flesta har ju ändå 150 enheter och mer. Jag ska också göra ett nytt blodprov redan imorgon och en ny undersökning på onsdag, varför nu så bråttom? Jag menar vad har hunnit hända redan till på onsdag och med samma låga dos?! Det lär ju inte ha blivit några fler blåsor, möjligtvis att de mindre som fanns där har hunnit växa på sig. Vill inte göra någon äggplock innan helgen i alla fall, jag vill ha fler blåsor! Kommer bli sur om de föreslår äggplock innan helgen, det känns ju som om att jag inte har fått en rimlig chans att bli stimulerad ännu! I övrigt såg undersökningen bra ut avseende att livmoderslemhinnan var treskicktad osv.

Man måste ju få tillåta sig...

I morse var jag inne på gynavdelningen för att lämna blodprov inför morgonens UL och samtal med RMC. Tror nog att jag kommer få höja dosen till 150 IE. Läste en annan blogg igår och blev lite glad i hjärtat. Under pågående IVF behandling tillåter jag mig liksom inte att tänka framåt. Jag tänker bara här och nu, inte framåt i rädsla för att bli besviken. Jag vågar knappt tänka äggplock å ännu mindre äggåterföring, jag får inte ta det för givet om jag inte kommer dit. Besvikelsen blir för stor då. Förmodligen kommer detta av alla de besvikelser jag levt mig igenom under de 5 åren vi nu har försökt få barn. Jag blir rädd när någon frågar mig "när blir det äggplock då" och brukar kort svara "jag vet inte, jag är inte där ännu". Men hur eller hur så hade iaf den här personen så härligt skrivit på sin blogg ungefär såhär "det finns alltså en liten liten chans att vi är gravida vid årets slut...att få fira jul gravid". Då tänkte jag "ja och det gäller ju faktiskt oss också". Visserligen har jag också tänkt den tanken, men slår bort den ganska snart igen. Bloggarens tanke var liksom så befriande, allt detta handlar ju om att bli gravid och få en bebis och inget annat! Jag måste få tillåta mig att tänka positivt och med hoppfullhet! Lika väl som att jag inte är gravid vid jul lika väl kan jag vara gravid vid jul. Och visst blir det hela lite roligare om jag stannar vid tanken att vara gravid i jul. Det tjänar ju ingenting till att gå och tänka med försiktighet, besviken blir jag ju ändå oavsett hur jag tänker! Så nu tänker jag tillåta mig att tänka lite mer framåt "i slutet av kommande vecka får jag veta datum för äggplock" "denna jul kan vi få fira gravida" :)

 

Inget nytt

Just nu finns inte så mycket nytt att säga, jag ska sticka mig med spruta nr 3 ikväll. Känner inget ännu. Tror mig idag ha känt att det sticker till lite vagt i högra äggstocken, men inget jag drar några större växlar av. Ska sticka ned till apoteket och hämta ut en nässpray till, för de två jag har börjar närma sig sitt slut. Mycket sticka blir det ;-)

Första sprutan gjord å jag är stolt över mig själv

Så nu har jag precis tagit min första spruta Gonal-f :-) Det gick otroligt bra, jag tog sprutan helt själv! Nålen kändes inte och det kändes ingenting heller när jag injicerade dosen! Guuud så skönt. Hade jag inte behövt oroa mig för! Idag blev det en runda på apoteket för att beställa ny nässpray, hämta ut ny omgång norprolac och ny dos av levaxin. Ja jag hade telefontid med endokrinologen idag. Sköldkörtelhormonet (TSH) hade gått ned från 2.2 till 2.1. Han vill ha ned mig under 2.0 och därför höjde han dosen från 25 till 50. Inte nog med detta så har jag ont i käken och kinden pga en visdomstand som växer. Har ont ända ned mot hakan, å det är jobbigt. Har fått en tid till tandläkaren på fredag. Ska jag klaga på något så är det på den där sablans tanden!!!

Det börjar närma sig å en himla massa konstiga tankar

Imorgon är det dag för sprutstart...börjar bli lite nervös! Inte egentligen för själva sprutorna utan för resultatet; hur ska det gå, vad kommer hända, blir det några ägg, befruktas dom, delar dom sig som de ska och fastnar de? Massor av saker att fundera över, tankarna slår mig emellanåt även om jag ägnar mig åt andra saker för att byta tankeverksamhet. Jag lyckas ganska bra! Ibland kommer de där vidriga tankarna; om meningen var att vi skulle få barn varför blev det då inga direkt? Varför skulle det inte krångla nu, när det gjort det hela tiden innan? Vad var menat för oss? Usch hemska tankar som inte bidrar med något positivt alls...tror jag. Jag försöker tänka utom mig själv och se till personer i vår omgivning som också haft svårigheter och som även gått igenom IVF behandling. Visst var det menat att de skulle ha barn, även om vägen dit varit svår för dem också. De är ju alla fantastiska som föräldrar och det var menat att de skulle ha barn! Men jag förstår inte varför det är så olika lätt/svårt?! Hur som helst så tror jag inte att svårigheterna finns där för att någon eller något har bestämt att man inte ska få barn, de finns nog där av någon annan anledning. Nu ska jag och hunden gå och möta husse, jag har nyligen bakat äppelpaj med marängtäcke och kanel. Fasligt sötsugen jag är hela tiden!

Stamis på sjukan

I onsdags var jag på gyn för ultaljudsundersökning. Det såg "bra ut" och jag är nedreglerad. Därefter gick jag och tog blodprov. Någon sprutinstruktion fick jag inte, då de ville att jag skulle ha med mig mina sprutor. Jag blev ombedd att gå ned till apoteket och hämta mina sprutor som kommit dagen innan och återkomma. Väl på apoteket var det något IT fel så jag fick återkomma. Hämtade ut mina sprutor på vägen hem efter jobb. Tittade inte på dem eller läste bipacksedeln under onsdagen, då jag behövde lite paus efter dagens runda. Igår ringde RMC, jag ska börja med sprutorna nu på tisdag. Fick en del information om kommande ultraljud och blodprovstagningar. Jag ska fortsätta med sprayen under sprutbehandlingen, men bara en puff var 8:e timme 3 gånger/dag (idag tar jag två puffar). Kvinnan från RMC ville dock inte gå in på sprutinformationen, då hon ville jag skulle få en sprutinstruktion först...hon ville återkomma idag fredag. Igår var jag och lämnade blodprov ang. sköldkörteln och medicineringen med levaxinet. Hon fick sticka mig två gånger, jag verkligen avskyr när de missar ådern "hoppsan nu stack den iväg" sa hon och så börjar det eviga grävandet med den där förbaskade nålen för att hitta den lilla ådern igen. Helsvettig bad jag henne att sticka mig igen, bara hon slutade med det där grävandet! Så det gjorde hon. Imorse tågade jag iväg till gyn igen för sprutinstruktion, satt och väntade länge innan någon kom. Mina flextimmar bara ryker iväg nu på jobbet, men vad gör väl det! Jag fick iaf min genomgång och strax därefter ringde RMC med ytterligare info. Jag fick börja med att repetera det vi kom överens om igår...puh...kändes som ett läxförhör...för det var ordning och reda på den damen jag pratade med. Jag blev iaf godkänd. Så på tisdag börjar jag med sprutorna och sedan får vi se hur jag reagerar på dem :-) Med sparyen funkar det bra; jag är lite varmare än normalt och sötsugen. Nu ska jag åka och handla och vet faktiskt inte vart jag ska göra av sprutan? Jag kan inte låta den ligga i bilen under tiden, då det är varmt ute och de får inte ligga i högre än 25 grader? Idag har den legat i fönstret på jobbet, i ett glasögonfodral ;-) Ventilationen funkar inte riktigt här och det blir väldans varmt! Nu får jag väl åka med lilla raringen till min sambo under tiden jag handlar...hmmmm!

Det går enligt plan

Igår kväll fick jag blödningen/mensen som ska inträffa efter 7-10 dagars sprayande. På dag 29 i cykeln kom den som den brukar, så allt går hittills som planerat :-) På onsdag är det undersökning för att se om jag har blivit nedreglerad. Jag har haft en konstig värk i vänstra axeln ett par dagar. Satt och läste igenom bipacksedeln på sprayen för att titta på ev. biverkningar iom att jag inte tycker mig ha några. Där stod det just att man kan få muskelspändhet i axel ?! Så konstig biverkning, men det går ju lätt att stå ut med. I torsdags beställde jag mina sprutor, de kommer hem på tisdag! Får se om jag vågar ta dessa själv?! De blodförtunnande sprutorna jag tog efter utomkvedes fick ju min sambo ta på mig varje gång! Men jag tror nog att det ska gå bättre den här gången för nu är jag laddad, stark och bestämd!

Jag suger på det där med exakta tider...

Igår hade jag puffat en vecka och idag är jag inne på dag 8! Det går bra med sprayen, men jag får verkligen anstränga mig för att hålla de exakta tiderna! Jag lovar att det hade gått åt skogen om min sambo inte hade hjälpt till så mycket som han gör. Han säger till varje morgon och kväll och mitt på dagen piper min klocka. Men idag avviker jag från den vardagliga rutinen genom att jobba hemma och vad händer då...jag har inte min klocka på mig och glömmer såklart den exakta tiden :-( Sprayade närmare 3 än halv tre, så ca 30 min försent!!! Hoppas och tror inte det ska göra något någon enstaka gång, det är nog mer så att man inte ska hålla på och fippla med tiderna varje dag. OCH det har jag verkligen inte gjort, jag har skött tiderna klockrent! Några biverkningar känner jag inte av, så det går som sagt bra och jag klagar inte. Jag är lite nojig nu över att någon ska smitta mig med något skit så min kropp blir svag inför behandlingen. Vill vara frisk och stark! Jag tänker inte så mycket på att allt verkligen är igång nu, känns inte så särskilt annorlunda i vare sig min vardag eller kropp. Men jag tycker det är spännande och jag är hoppfull!