GLAD

Vi var ute på en morgonpromenad idag med älskade hunden. När vi kom hem kollade jag brevlådan, tänkte att det inte skulle ligga något där iom att det varit midsommar...men det gjorde det. Å inte vad som helst utan ett brev från Landstinget i Östergötland! Vi har redan fått en tid dit i slutet av juli!!! Väntade mig inte en kallelse redan nu å absolut inte en tid i juli, hade riktat in mig på september.

Vi har redan fyllt i hälsodeklaration för man och kvinna. Det slog mig att annars när jag fyller i dessa blanketter inför bland annat cellprov och magnetröntgen brukar jag nästan bara få kryssa i "nej" på frågorna. Det brukar liksom kännas lite bra att få svara "nej", känner mig frisk då. Här blev det några "ja", det kändes inte lika bra. Men detta är ju vårt "problemområde" å andra personer får säkert svara flera "ja" på blanketter som rör deras problemområden.

Vi har nog alla våra problemområden, förr eller senare. Så tror jag om livet i alla fall. Livet är inte bara orättvist när det kommer att handla om att man inte lyckas få barn "på egen hand". Vi ställs inför olika hinder och utmaningar i livet, som vi löser på ett eller annat sätt. De få som inte ställs inför dessa prövningar får kanske svårt att hantera de små hindren i livet, som vi alla ställs inför då och då men som egentligen inte behöver betyda så mycket. Jag tror också att människor som har tagit sig igenom svåra hinder i livet blir bättre människor på något vis, mer inkännande och empatiska.

Men glad är jag i alla fall nu! Vi har fått vår tid inför IVF, vi har semester, 4 veckors ledighet, det är sommar, vi pysslar med vårt vackra hus å våra projekt, vi ska på Robbie Williams i sommar, jag ska ut å dansa i veckan, lära mig nya danser, vi kanske ska ut och vandra, jag ska på en Miss Li spelning i slutet av sommaren med kära vänner...ja vad härligt!!!

IVF, kallelse, svåra hinder i livet, glad
 

"Glad" midsommar...

Nja vet inte riktigt hur det har kommit att bli med vår midsommar och om vi är särskilt glada idag?! När vi var yngre var det ju fest å dans hela dagen lång med nära å kära. De nära å kära har ju numer barn och därmed lite lugnare midsommartillställningar. Typ dans runt midsommarstången och lek med barnen. Vänner med barn i ungefär samma ålder firar midsommar med varandra å vi hör inte in där. Vi har många gånger anordnat fest vid midsommar, men inte idag. Vi har inte blivit inbjuden till någon annans fest heller. En del vill nog inte bjuda oss, då de tänker att vi inte vill komma pga. alla barn. Kanske är det just precis så, men frågan hade ju alltid varit fri att ställa. Isoleringen blir lite av ett faktum, jag har funderat ett par gånger "vilka skulle vi ha firat midsommar med idag om vi hade fått barn när vi hade velat å när alla andra fick".

Jag gillar ju traditioner, dans runt midsommarstången och midsommarkrans. Men det blir liksom mer och mer patetiskt att göra dessa saker utan barn. Förut har vi nästan alltid firat med personer där det finns en eller två par med barn, jag har då såklart tagit tillfället i akt att hänga med barnen å dansa runt stången.

Det känns som att vi blir bestulna på "mellanlivet" på något sätt och går rakt in i pensionärslivet. Eller iaf i det skedet i livet när föräldrarna blir ensamma efter att barnen flyttat ut. De vet inte vad de ska göra längre. Vi har genomlevt ungdomslivet med fest och roligheter och det normala nu hade varit familjelivet med allt vad det innebär. Vi befinner oss inte i ungdomens tider längre utan känns mer som ett utmattat gammalt par som sitter hemma och är trötta på midsommarfirande efter alla år av firande med barnen. Men så är det ju inte...

 

Nu går tåget och vi hoppar på...

Idag har vi varit hos "vår" favoritläkare på gyn! Tycker det är lite jobbigt att sitta i väntrummet. Man blir liksom inte så anonym längre när man sitter ett par på en gynavd. Känns som det står skrivet i pannan "vi kan inte få barn". Men jag bestämde mig för att inte bry mig, nu är vi här och vi behöver den här hjälpen så skit i skammen!!! Våra blodprover ang. blodsmitta är helt i sin ordning : ) Jag hade ett gränsvärde avseende röda hund, tydligen har vaccinet som jag tog vid 12 års ålder börjat gå ur. Så jag fick en vaccinering idag direkt. Usch har blivt så rädd för sprutor, att jag skulle ta denna i skinkan gjorde inte saken bättre. Men det gick bra! En gynundersökning gjordes på mig och där var också allt i sin ordning OCH det finns ägg! Måste liksom bara fråga det varje gång, även att min läkare säger att "allt ser bra ut" "helt normalt" osv. Ändå kommer min fråga "finns det några ägg?". Som om jag tror att hon kanske skulle glömma att titta på det och att jag måste påminna henne lite ;-)

Fick också svar på min fråga angående att första ägglossningen efter operationen var så kraftfull. Emellanåt högg det till ordentligt, så pass att jag inte kunde stå upprätt och det högg liksom ned mot underlivet. Det är tydligen vanligt att första ägglossningen efter en graviditet kan te sig annorlunda och att den är mer kraftfull. Så inget konstigt där heller :-)

Vi var samtliga överens om att vi är aktuella för IVF, vår läkare ska skriva en remiss. Vi kommer att bli kallade efter sommaren. Duktig som hon är började hon med remissen redan idag tror jag, hon ringde nämligen tillbaka till mig efteråt och sa att hon missat en sak....vad är det nu då...han jag tänka. Men hon ville bara ha min längd och vikt. Så värre än så var det inte!

Vår läkare talade om för oss att vad som är väldigt positivt är ju att jag har blivit gravid två gånger, därmed så menade hon att vårt problem mer är en teknisk grej. Jag tror jag förstår ungefär vad hon menade. Så nu går tåget och vi åker med...

"Normalt"

Fick svar på mitt blodprov ang. prolaktinet igår och det var nu NORMALT!!! Så himla skönt. Värdet ligger nu på 490 och har aldrig legat så lågt innan. Så nu borde jag vara superfertil. Första gången jag blev gravid blev jag det första månaden som värdet var normalt (690) och andra gången tog det två månader med normalt värde (500). Så nu blir det att tänka omvänt och vara försiktig. Spannet ska ligga mellan ca 250-690. Min läkare på gyn har påtalat att värdet behöver vara normalt innan IVF och nu är det det :-) Så bra för på fredag ska vi till gyn för planering. Nu e jag glad och ikväll ska jag och en härlig kamrat ut och dansa och imorgon är jag och honey lediga!!! Prolaktin, gravid, IVF,

Velar...

Usch dessa barnkalas...jag har nu velat och mått dåligt hela veckan över dagens barnkalas. Min sambos systers barn fyller år. Hon är två år yngre än mig och de flesta tänkte nog att vi skulle få barn ungefär samtidigt. Den största delen av mig vill definitivt inte gå. Hur kul kan det egentligen vara med tanke på vår situation. De är ju bara familjer där. Fokus på barnen. Alla ska titta när barnen öppnar paket. Alla ska leka med barnen. Kusinerna ska fotograferas och nej vi har ingen kusin att bidra med. En del tittar mig inte i ögonen när vi hälsar utan på magen, förstår att de tycker att det är bra konstigt att vi inte har "skaffat barn" ännu. Alla ska kommentera hur fort åren går och att tårtan består av så och så många ljus...jag hatar tårtceremonin...det påminner mig ju bara om hur många år som passerat i våra liv och INGA barn trots "vad åren går". Näe jag är verkligen riktigt trött på att fira alla andra med sina barn, trött på att köpa presenter till alla som får barn, trött på att springa på dop, trött på att gå på barnkalas! Näe jag vill inte lägga mer pengar och tid på andras barn, jag vill lägga våra pengar och vår tid på vårt barn istället!

Dessutom känner jag mig fortfarande irriterad över min sambos ointresserade familj. Har gått och tänkt på det och irritationen har vuxit och jag börjar känna mig lite smått förbannad! En ful sida av mig skulle vilja inleda det stora och roliga kalaset (där alla ska vara så glada) med att trycka in det i ansiktet på dem. De tål de minsann att höra!

Men min normalfungerande och hyfsat socialt kompetenta sida säger mig att inte göra det.

Utifrån att jag känner såhär och då jag uppenbarligen är ganska så känslig så tycker jag nog att jag gör bäst i att inte gå på kalas. Det dåliga samvetet gentemot min sambo brottas jag också med. Han säger att jag får göra som jag vill, men att han måste gå då systern fyller jämt. Han vill nog inte heller gå men känner sig nog tvingad.

Det enda trevliga jag just nu kan se med kalaset är god mat och det kan jag ju äta hemma! Men trots allt ovan så kommer jag förmodligen gå ändå :-(